Idag är det osäkert om det över huvud taget finns någon medelklass kvar. Även om många människor lever enligt en medelklass-standard är det ofta genom lånade pengar. Därför är det mer passande att skriva om ett stort ”prekariat”, en grupp som lever under alltmer osäkra förhållanden, skriver Jonathan Wiksten, kristen anarkist som är bokaktuell medförfattare till boken Att hoppas på ett annat system.

Ordet prekariat är ett förslag på vad den nya samhällsklassen ska kallas. De människor som ständigt slussas mellan tillfälliga arbeten och vikariat. Utan tillgång till mycket av det som gett människor trygghet i välfärdssamhället, genom en fast anställning. För många unga i storstäderna, och inte bara där, är den här typen av tillvaro väldigt vanlig. När en måste hela tiden måste oroa sig för hur en ska försörja sig härnäst blir det inte så mycket tid kvar till fritid, till att engagera sig och ta plats i samhället. Eller ens vänner och relationer.

Mystikern Simone Weil upplevde att kristendomen är slavarnas religion. Den som befinner sig i ofrihet eller utsatthet dras automatiskt till korset. En möjlig förklaring till att evangeliet spreds så snabbt i det romerska imperiet är att det talade till kvinnor och slavar. Två utsatta grupper som såg en möjlighet till andlig och social befrielse (frälsning) i det glada budskapet.

I John H. Yoders ‘Jesu politik’* beskrivs en annan parallell mellan den tidiga kristenheten och den ekonomiska utsatthet många befinner sig i idag. Mycket av Jesu undervisning riktar sig till före detta landägande bönder som råkat skuldsätta sig på grund av Herodes den stores tunga skattepolitik. Vissa hade till och med behövt sälja sig själva eller sin familj som slavar för att klara av skulderna. Detta är bakgrunden till flera bibelberättelser så som den om den obarmhärtige tjänaren i Matt. 18:23-35. Den som själv fått sin skuld efterskänkt och nu vägrar efterskänka skuld.

Idag är det osäkert om det över huvud taget finns någon medelklass kvar. Även om många människor lever enligt en medelklass-standard är det ofta genom lånade pengar. Lån som aldrig behöver betalas av blir större än den egendom en familj har, och bilden av den skuldsatta knegaren som inte kan sova på grund av oro över ränteläget är inetsad i vårt kulturella medvetande. Precis som i Sverige idag brottades många människor på Jesu tid med att befinna sig i en ny ofrihet som de tidigare inte hade upplevt. I båda fallen är skulder orsaken till denna ofrihet.

En funktion av gudstjänsten är att den ska vara en vision av Gudsriket. Många gudstjänster jag har varit i har dock känts som motsatsen. En vän viskade till mig i kyrkbänken en gång ”undra hur mycket pengar de som går här i kyrkan har?”. Frågan dröjde sig kvar hos mig på grund av dess smärtsamma relevans. De som satt runt omkring oss var till övervägande delen människor i övre medelåldern, prydligt klädda i söndagsklänning och kostym. Vem är det som går i kyrkan idag? Är det främst dem som Jesus riktade sig till i sin undervisning? Eller är det kanske snarare dem som Jesus skällde ut på grund av deras ljumhet, och brist på konkret empati med dem som har det sämre.

Kanske är den största utmaningen och den största möjligheten för kyrkan idag att åter vända sig till de personer Jesus riktade sig till. Det kommer definitivt innebära vissa steg ut ur invanda bekvämlighetszoner. Men tyvärr tror jag att det krävs mer än så. För att komma dit måste kyrkan börja leva på ett sätt som kyrkan själv kan tro på. För att de människor som idag brottas med skulder och osäkra anställningar ska hitta trygghet och mening i kyrkan behöver kyrkan möta deras behov.

Det innebär också att någon måste ställa obekväma frågor som hur en kristen egentligen borde hantera sin privatekonomi när människor som bor i samma stad har svårt att betala hyran. Ett evangelium för prekariatet behöver predika något substantiellt. Det behöver visa på en trygghet som går att tro på. Jag tror att det innebär ett evangelium i praktiken, församlingar där medlemmarna är beredda att ta ett ekonomiskt och socialt ansvar för varandra, och ge upp vissa bekvämligheter för korsets skull. Kyrkan behöver svara på frågan om vad ett evangelium för prekariatet innebär.

Den ljusa sidan av det här myntet är däremot så mycket mer hoppfull. Det är en möjlighet att leva i den kärlek som drev Jesus. Att ta missionsbefallningen på allvar utan att moralisera och skrämma bort människor. En möjlighet att starta en väckelse som skakar om ett samhälle i sina grundvalar inför de annalkande kriser som ständigt blir mer påtagliga. En möjlighet för gudsriket att skina igenom.

*Yoder har gjort ett viktigt teoretiskt arbete, samtidigt har det uppdagats att Yoder begått ett antal sexuella närmanden och övergrepp. Utan att tappa bort hans viktiga teoretiska bidrag är det viktigt att dessa berättelser får komma ut i ljuset. Mer information på sajten Kristen Underjord. 

Jonathan Wiksten