”Jag kan förstå det empatiska, men det skulle bli en ohanterlig situation”. Stefan Löfvens (s) nej till att flyktingar ska kunna söka visum på diplomatiska beskickningar är en rejäl besvikelse för alla som velat tro att socialdemokraternas järnallians med moderaterna tillhörde det förgångna. I den här frågan får de dessutom ivrigt stöd av Sverigedemokraterna.

För vem skulle det innebära ”en ohanterlig situation”? Självklart skulle ambassader få mer att göra och fler flyktingar än de som i dag lyckas ta sig förbi otaliga gränshinder skulle komma till Sverige. Men för politiker som i andra sammanhang vill använda sig av ordet solidaritet borde det vara uppenbart att det med hedern i behåll inte går att upprätthålla Fästning Europa. Repressionen i Eritrea driver tiotusentals från landet. Inbördeskriget i Syrien har lett till en flyktingkatastrof av episka proportioner. Det är klart att det måste få konsekvenser, också för vår egen bekvämlighet.

Hade Löfven gett samma svar till Raoul Wallenberg när han utfärdade skyddspassen i Budapest? Till Harald Edelstam i Santiago de Chile?

Eller försök förklara det där med ”en ohanterlig situation” för Souhir, den syrisk-palestinska mamma som förra fredagen såg sina tre små flickor Haya, Jolie och Samaa drunkna tillsammans med nio andra flyktingar i Medelhavet, en av otaliga tragedier som sker om och om igen runt EUs gränser, som också är Sveriges gränser. Det är inga naturkatastrofer, det är ett ofattbart lidande skapat av politiska överväganden och beslut. Ibland är de övervägandena och besluten resultatet av ett dagtingande med samvetet, ibland ett utslag av ren rasism. Men med samma förödande konsekvenser.

Att människor som flyr för sina liv försvinner i havet, det är en ohanterlig situation. En ohållbar situation.

Att stryka en främlingsfientlig opinion medhårs, som Löfven faktiskt gör, kan bara motverka sitt syfte. På detta är Norge ett näraliggande och avskräckande exempel. Fremskrittspartiet har bara stärkts av andra partiers anpassning till deras föreställningsvärld. Politiker behöver istället våga lita till att tillräckligt många väljare drivs mindre av räddhågsenhet och mer av empati och en känsla för vad som är rätt. Som Wallenberg eller Edelstam. Det är att hantera situationen.