Med det nya begreppet ”uppdragsdiakoni” kan Svenska kyrkan komma att bli en aktör i välfärden. Kyrkostyrelsen har beställt en utredning som granskar förutsättningarna. Utredningen varnar dock för låga ersättningar för levererad kvalitet och beskriver de krav som riktas mot en välfärdsaktör idag. Om kyrkan träder in som aktör måste den också vara beredd på att det är en politiskt laddad arena, skriver Arne Carlsson i en sammanfattning av utredningen.

Den av Kyrkostyrelsen beställda välfärdsutredningen sker med bakgrund av de stora förändringar som skett i samhällskontraktet. Tankemönster från affärsvärlden har trängt in i den offentliga sektorn. Den svenska kyrkan har under denna tid omvandlats från myndighet till civilsamhällets största organisation. Många förväntningar ställs på kyrkan som möjlig non-profit aktör på välfärdsmarknaden. Utredningen konstaterar dock att: ”Det låter ibland i den allmänna debatten som om Svenska kyrkan bestämmer sig för att bli välfärdsutförare så är det bara att ”kliva in” och ta för sig. Som om det bara handlar om hur kyrkan ska ställa sig och vilka beslut kyrkan själv tar. Så enkelt är det inte.”, sammanfattar utredningen sin ståndpunkt och hänvisar bland annat till statens, olika myndigheters och kanske främst kommunernas beslut om vad som är möjligt.

Utredningen visar på komplikationer som göra att både kommersiella aktörer och non-profitföretag ratar upphandlingar av äldreboende och hemtjänst och avstår från avtalsförlängningar. Skälet till detta är att kommunernas ersättningar upplevs för låga i förhållande till den kvalité man förutsätts leverera. Kvalité ägnar utredningen ett stort och fördjupande intresse. Idag är diskussionen om kvalité, framförallt vad det gäller tjänster inom välfärdssektorn, mer intensiv än någonsin. Att kyrkan har mervärden att bidra med i vård- och omsorgssektorn råder ingen tvekan om i utredningen. Men detta friar inte kyrkan från de allt högre allmänna kvalitetskrav som riktas mot denna sektor.

Utredningen visar hur förändringen av kvalitetskraven har med många faktorer att göra. Genom den teknologiska utvecklingen har möjligheten att standardisera och skapa transparanta processer ökat i arbetslivet. Kunskapsutveckling och tillgänglighet till information av olika slag har gjort många tydliga i sina krav som konsumenter av olika välfärdstjänster. Utvecklingen av demografin visar att vi lever allt längre och blir allt mer krävande som konsumenter av välfärdstjänster. Samtidigt har staten och många kommuner och landsting förändrat sina styrmodeller och ökat sina ambitioner när det gäller tillgänglighet, valfrihet och kvalitet. Sammantaget ställs stora krav på profession av aktörer på denna marknad.

Även om det sedan början av 1990-talet är möjligt för enskilda aktörer att upphandla vård och omsorg inom en skattefinansierad välfärdssektor och kyrkan har en unika mervärden att tillföra så är det enligt utredningen ingen självklarhet att kyrkan ska bidra med sitt engagemang på denna marknad. En debatt om lönsamhet och effektivitet i relationen mellan privata alternativ och offentligt drivna verksamheter är fortfarande politiskt laddad. En kyrklig utförarorganisation skulle, även som non-profitorganisation, träda in på en politisk arena och ofrånkomligen bli en faktor i en social-etisk debatt.

Utredningen kommer fram till att en grundläggande förutsättning för välfärdsverksamheter inom Svenska kyrkan är syftet. Det är inte vilket företagande som helst. Det innebär att välfärdsföretagandet är att likna vid ett socialt företagande vars främsta mål är att skapa sociala effekter snarare än att skapa vinst.

I direktivet för utredningen nämns som ett alternativ att skapa en utförarorganisation. Utredningen rekommenderar emellertid inte kyrkostyrelsen att skapa en utförarorganisation med kyrkostyrelsen som huvudman. En sådan utförarorganisation är inte en uppgift för den nationella nivån. Utredningen hänvisar till kyrkoordningen som betonar församlingen som den primära aktören. Associationsformen kan dock vara i annan form till exempel i bolagsform.

Utredningen föreslår att Svenska kyrkan ska använda begreppen församlingsdiakoni och uppdragsdiakoni för att särskilja verksamhetsformer som diakonin kan ha inom välfärdsområdet. Uppdragsdiakoni blir då ett ”alternativ” snarare än ”komplement”. Det betyder att diakonala verksamheter som drivs i avtal med samhället med reguljär ersättning genom välfärdssystemet ska kallas uppdragsdiakoni. Utredningen föreslår också att kyrkomötet ger kyrkostyrelsen i uppdrag att ta initiativ till en nationell samarbetsorganisation för Svenska kyrkans välfärdsverksamheter, med syfte att stödja och utveckla diakoni av uppdragsdiakonal karaktär. Organisationen skall vara en medlemsorganisation för församlingar och pastorat som bedriver välfärdsuppdrag.

Genom alla förändringar och nya verksamhetsområden framhåller utredningen vikten av att kyrkan själv skall vara röstbärare i frågor som fattigdomsproblematik, utanförskap och flyktingfrågor. Samarbetsorganisationen kan ge av sin kunskap och låta erfarenheterna från verksamheten göra kyrkans röst mer trovärdig.

Utredningen är en gedigen kunskapskälla för den som vill fördjupa sig i förutsättningarna för kyrkans välfärdsarbete och kan laddas ned på: www.svenskakyrkan.se/utredningar

Arne Carlsson