Niklas Olaison bloggar om Paulus ur ett queerperspektiv. Idag skriver han om Rom 1:13-17 utifrån Roms krig i Spanien, och konstaterar att inget väsentligt hade blivit vunnet i Paulus värld om romarna så hade gjort alla ”barbarer” till ”greker”.

Spanien (Rom 1:13-17)

Romarbrevet har av många ansetts vara ett teologiskt kompendium och utläggning av Paulus teologi (exakt vad denna har ansetts bestå i har varierat efter teologisk läggning och samfundstillhörighet). Men de läsningarna har en tendens att bli lite som när muminpappan ska laga kylskåpet: det blir alltid några bitar över.

Därför föredrar jag själv att tänka att Paulus haft ett tydligt och konkret syfte i åtanke när han skrev. Robert Jewett menar i sin kommentar att detta syfte är att värva stöd (”någon frukt”) från församlingarna i Rom för ett missionsprojekt till Spanien . Som förhoppningsvis kommer att framgå får detta fokus mycket av Paulus retorik i Romarbrevet att bli begriplig och inte alls så tillkrånglad och obegriplig som Paulus ofta framstår.

Spanien var en svår nöt att knäcka för romarna. Den iberiska halvön beboddes innan deras ankomst av en mängd olika folk och där talades många olika språk, från helt olika språkfamiljer. Fenicier och greker, och senare karthager, hade bildat några små kolonier längs medelhavskusten, men större delen av landet var glest befolkat. Samtidigt besatt Spanien rika mineralresurser. Guld-, silver- och koppargruvor i det koloniserade Spanien gav viktiga bidrag till romarrikets expansion.

Terrängen var bergig och lämpade sig väl för gerillakrigföring, vilket gjorde att det var svårt att underkuva befolkningen. Många gånger skedde det med list där romarna bröt sina överenskommelser och massakrerade tusentals människor – med hänvisning till att barbarer ändå inte gick att lita på så att avtalen var ogiltiga! Spanien drogs också in i de romerska inbördeskrigen och bland annat Pompejus och Caesar utkämpade mycket av sina strider här, med förödande konsekvenser för lokalbefolkningen.

För romarna, vars begrepp ”civilisation” betydde att bo i städer, framstod Spanien som hopplöst efterblivet. Den romerske geografen Strabo, verksam under Augustus, menade att Spanien inte ens var förmöget att upprätthålla ett civiliserat liv, och att med undantag för några kuststäder så bodde folket i byar, vilda och ociviliserade.

Alla de folk som romarna underkuvade omfattades av den imperialistiska ideologin, som sa att de inte var förmögna att styra sig själva utan behövde romarnas välvilliga styre. Med ett grekiskt ord kallades de för barbarer, med allt vad det innebar. Generellt kan man säga att barbarer enligt romarna drevs av okontrollerbara impulser till sex och våld, och detta utgjorde ursäkten för att kolonisera dem – det var för deras eget bästa.

Ironiskt nog framställs ofta barbarer som föremål för romerskt våld (ibland också sexualiserat, för underkuvade nationer framställs i konsten oftast som kvinnor). De har ofta konstiga kläder, långt skägg och vildvuxet hår, och man ser dem ofta trampas ner av romerska hästar eller ledas bort som fångar i triumfprocessioner.

Det är den här bakgrunden som gör det så radikalt när Paulus säger att han har skyldigheter både mot greker och barbarer, lärda och olärda. ”Greker” i det här sammanhanget syftar på både greker och romare, medan barbarer var de som vare sig talade grekiska eller latin, och de båda motsatsparen ligger alltså nära varandra i betydelse.

För en romare var det absurt att tänka sig att man var skyldig de olärda barbarerna något. Skyldig var man någon som hade gjort en en tjänst, och vissa människor (som t.ex. slavar, horor, brottslingar, barbarer) betraktades som så lågt stående att de inte kunde göra något för en, åtminstone inte något som räknades. De var i grunden icke-människor. Det är dem som Paulus menar sig ha skyldigheter emot.

När Paulus talar om att Guds kraft räddar juden först, men också greken, så är vi lite avtrubbade av att höra att ”här är inte jude eller grek” att vi tror att det var ett naturligt sätt att uttrycka sig. Det var det inte. Det blandar samman två motsatspar: judar och hedningar, greker och barbarer. Det är nog av artighet som Paulus undviker att kalla sina åhörare för hedningar, men egentligen är det så att de som betraktar sig själva som ”greker”, den privilegierade gruppen, i själva verket är ”hedningar”, alltså judarnas motsvarighet till ”barbarer”.

Det är en nyttig påminnelse om att vi alla är privilegierade i vissa avseenden och minoriteter, avvikare, barbarer och hedningar, i andra, och att det kan skifta efter situation och maktförhållande vilka ord man använder och vilka kategoriseringar man gör. Och det är inte heller tomma ord, utan ord som snabbt kan omsättas i handling och bli rent dödliga, som senast i det rasistiska dådet i Malmö i veckan.

När Paulus vill bekämpa fördomar mellan människor måste han först konfrontera både sina egna och sina åhörares fördomar, och formulera sig på ett sätt som är anpassat till dem. Han kommer därmed att reproducera just det som han vill omintetgöra, och det krävs en lyhörd läsning för att fullfölja vad jag hoppas och tror är Paulus ambition här.

En del privilegierade personer vill gärna blanda bort korten och säga saker som att ”vi är alla människor”, som om det vore något vi kan utgå ifrån. Men faktum är att det inte är någon självklarhet. Många människor, då som nu, är inte människor i allas ögon och behandlas inte som människor, inte ens av oss välmenande och politiskt medvetna kristna. Det är en fortgående kamp att upprätthålla människovärdet, en kamp som Paulus gav sitt liv för, just för att han ansåg sig ha skyldigheter mot både greker och barbarer.