Arne Carlsson recenserar senaste numret av tidskriften Signum och tipsar om teologisk och samhällstillvänd sommarläsning.

I det nyutkomna nummer 4 av Signum handlar ledaren om Religionens oberoende av staten. Det är en artikel som lindrar vår rädsla för att allt politiskt engagemang i kyrkan kan tolkas som ”partipolitiskt”. Religionens återkomst i offentligheten är inte bara något som behöver betraktas med förskräckelse.

Denna återkomst bryter upp den oheliga allians som förenar ateistiska företrädare med dem som vill hålla religionens engagemang inom ett religiöst metafysiskt område. Istället förespråkas en öppenhet med referenser till den tyske filosofen Jürgen Habermas terminologi som talar om det postsekulära samhället där en mångfald av religiösa sammanslutningar återigen är med och formar hur människor tänker och agerar som samhällsmedlemmar.

Artikeln refererar också till den nyutkomna antologin Religionen i demokratin, redigerad av Eli Göndör, där ett genomgående tema är att ”religion” kan betyda väldigt olika saker och därmed medföra både risker och möjligheter för demokratin. Det finns berättigad orsak att skilja mellan samhälle och stat. Att hävda att religiösa uppfattningar har en legitim roll att spela i samhället är inte samma sak som att förespråka en fusion av stat och samfund.

Historien visar många exempel på kombinerad religiös och politisk maktutövning som för det mesta handlar om att religionen gjorts till redskap för politiken snarare än tvärtom. Ledaren visar också på positiva exempel av religiös påverkan i samhället. Ett exempel som lyfts fram är Martin Luther King och hans medborgarrättsrörelse som mobiliserade mot rasåtskillnad utifrån ett i grunden religiöst inspirerad övertygelse om människans värdighet. Ett annat spännande exempel är den katolska kyrkans motstånd mot förtrycket i kommunismens Polen där ett nära samarbete mellan kyrkan och motståndsrörelsen utvecklades.

Signum ger också en intressant inblick i hur Påven Franciskus under sitt hittills tre månader långa pontifikat vid flera tillfällen återkommit till teman om finanskrisen och fattigdomsbekämpning. Under rubriken Påven om ekonomi och fattigdomsbekämpning berättar artikelförfattaren Ulf Jonsson hur Franciskus tog upp dessa frågor  i samband med att han tog emot nya ambassadörer till Heliga stolen. En röd tråd i hans tal var idén att finanskrisen bottnar i en kris av annat slag, nämligen i en kris för en sund och human människosyn.

I sitt tal fördömer han ett synsätt som primärt gör att människan ses som konsument och vad värre är själv ses som en vara som kan konsumeras. ”Under sådana omständigheter börjar man betrakta solidariteten med de fattiga som någonting kontraproduktivt, något som går stick i stäv med finansmarknadernas logik. Inkomstklyftorna växer…” Fransiskus frispråkiga kritik av finansmarknaderna, och ohämmad inhuman dyrkan av pengar, är ingen tillfällig och partiell kritik av den nuvarande ekonomiska politiken.

Hans helhetsperspektiv skymtar fram när han framhåller att ”Pengar måste vara människorna till hjälp istället för att förslava dem. Som Påve uppmuntrar jag till solidaritet med de fattiga. Jag vill visa på en personcentrerad etik som hjälper till att övervinna dikotomin mellan de sociala och ekonomiska sfärerna”.

Det som gör att jag uppfattar Franciskus tal extra intressant är att man kan ana en teologiskt inspirerad samhällssyn i grunden för hans tal. När Franciskus åberopar en ”personcentrerad etik” får jag associationer till den etik som en gång formulerades av Emanuel Mounier. Han sökte uttrycka kritik av både kapitalism och kommunism som krafter vilka berövar människan hennes mänsklighet.

Både den kapitalistiska och kommunistiska samhällsordningen åberopade naturvetenskaplig lagbundenhet i de ekonomiska strukturerna, en lagbundenhet som tog ifrån människan både frihet och ansvar. Båda våldförde sig på människan som person även om det skedde från motsatta sidor av den politiska skalan. Det var ett perspektiv som passade in i efterkrigstidens Polen och inspirerade Karol Woytyla, senare påven Johannes Paulus ll, att aktivt stödja den polska motståndsrörelsen.

För ett uthålligt förändringsarbete krävs både en stark organisation och en genomtänkt samhällssyn. När jag läser referatet om påven Franciskus tal får jag en känsla av att dessa förutsättningar finns utvecklade i Katolska kyrkan i långt högre grad än övriga kyrkor.

Ett samtal om de abrahamitiska religionernas gemensamma arv är rubriken på en annan artikel som refererar till ett idésamtal i Jerusalem. Idésamtalet blev möjligt tack vare ett samarbete mellan Sveriges ambassad vid Heliga stolen, Sveriges generalkonsul i Jerusalem samt Van Leer Jerusalem Institute som är ett center för interdisciplinära diskussioner i gränslandet mellan filosofi, samhälle, kultur och utbildning.

Man hade bjudit in paneldeltagare från judiska, kristna och muslimska samfund tillsammans med akademiker utan konfession, för ett öppet samtal om andligt arv, samexistens, och möjligheter till fredsaktivism i skuggan av eller måhända i ljuset av de tre abrahamitiska religionernas arv.

Biskop Antje Jackelén, som var en av de inbjudna, talade om sex aspekter som varje religion har att förhålla sig till, och genom vilka man kunde strukturera religionsdialog: intellektuell kunskap, andlig erfarenhet, etiska värderingar, historiska traditioner, kulturella uttryck och politiska konsekvenser. Hon påminde även om Krister Stendahls uppmaning ”låt den andre definiera sig själv”. Natalie Lantz som skrivit referatet konstaterar att judar, kristna och muslimer i Sverige har en stor – ännu obrukad – potential att förenas i arbetet med att värna våra respektive, livsvärldar.

Att Jürgen Habermas får utrymme, både i en intressant presentation av honom, författad av Ulf Jonsson, under rubriken ”Den toleranta sanningen”, och med en egen artikel i detta nummer av Sigma är bara en följd av huvudtemat. Under rubriken ”Hur mycket religion tål den liberala staten” diskuterar Jürgen Habermas religionens plats i vår tids liberala samhälle.

Jürgen Habermas som själv säger sig vara ”religiöst obegåvad” har en överraskande öppen hållning mot religion. Han konstaterar att ”staten till och med ska förvänta sig av de icke-troende medborgarna att de inte utesluter att de i de religiösa ställningstaganden och yttringar som de möter kan komma att upptäcka insikter som de själva hittills har förträngt – alltså ett potentiellt sanningsinnehåll i den kristna tron”.

Utöver de filosofiska och teologiska artiklarna om relation mellan politik och samhälle så finns några högintressanta inblickar över samma tema från Zimbabwe och från den katolska kyrkan i Kina efter maktskiftet.

Arne Carlsson