När samhället brister i fogarna tar sig kristen tro många olika uttryck. Engagemanget sker inte nödvändigtvis inom kyrkans väggar, och gamla frågor om hur vi ska göra för att samexistera aktualiseras på nytt, skriver Anders Jonåker.
Kravaller och upplopp tycks aldrig ta slut. Plötsligt brister något och undran tränger sig på om det någonsin kommer finnas vattentäta strukturer för ett hållbart samhälle. Med de senaste händelserna uppmärksammas en segregering som allvarligt påverkar människors vardag. Detta torde vara uppenbart för alla. Säkert är det också mer komplext än så. I historiens ljus kan frågan ställas huruvida det är möjligt att skapa ett mänskligt samhälle för alla?
Låter det uppgivet? Det skall i så fall medges.
Men mitt i tvivlet talar något annat. De senaste händelserna i Stockholms förorter, vilka även briserat i fler städer, gav i alla fall för mig oväntade reaktioner. Föräldrar, föreningsledare, lärare och andra har under många år nattvandrat för att skapa lugn i närområden. Många av dessa grupper har nu återaktiverats och nya grupper tycks har strömmat till. Men var beror det på? Varför ägnar sig mängder av människor åt att vandra natt efter natt genom storstadens motstridigheter? Varifrån kommer energin?
Även om man givetvis är rädd om sin närmaste stadsdel och säkert också privata egendom, ser jag inget entydigt svar på dessa frågor. Många verkar sträcka sig längre än till det egna. Värna det gemensamma. Jag ser bara att det sker och att det förmodligen ger ett ovärderligt bidrag till vårt samhälle.
Vandringarna är givetvis långt ifrån tillräckligt. Det är en hjälp i den mest akuta fasen. Därefter måste allra minst en politisk strävan för att lösa problemen ta vid.
Men frågan är om samhällets strukturer ändå kommer att klara sig utan dessa vardagshjältar. Från tid till annan offras en hel del för att grannskapet skall bli en plats att leva på. Kanske är det just denna medmänsklighet och omtanken om något större som krävs för att vi på sikt skall kunna leva tillsammans? Kanske är det just i lokala gemenskaper som ansvar för något större än sitt eget har sin jordmån? Större strukturer är oundvikliga, ja nödvändiga. Utan lag och ordning skulle vi stå oss slätt. Ändå tycks det inte vara tillräckligt.
Här kan den tyske teologen Friedrich Wilhelm Graf tala om en upplysningens maskerad som en grundläggande kritik mot det moderna samhällets sätt att tänka, där människans verklighet alltför snabbt förminskats till kapitalistiska, juridiska och byråkratiska modeller och arbetsformer. Det behövs något mer än kortsiktig politisk beslutsamhet. Somliga kallar det för det civila samhället. Kanske räcker det att säga den mänskliga eller den humanistiska gemenskapen. Det som gör att vi på sikt fördrar varandra.
I Botkyrka samlades man i Tumba Missionskyrka för att nattvandra. Jag läste om det på twitter och det är bara ett av många liknande initiativ. Hur många och hur länge de vandrar har jag ingen aning om. Det sociala engagemanget vet jag lever i bygden. Att det är långt fler än de kyrkliga som engagerar sig är en självklarhet. Religionen kan tillsammans med andra gemenskaper och strukturer bidra och samverka för ett mänskligare sätt att leva. Kanske är detta rent av en begynnande folkrörelse?
Vad gäller kyrkan står det klart att engagemanget inte nödvändigtvis sker inom kyrkans väggar. När samhället brister i fogarna tar sig kristen tro många olika uttryck.
En tro som bejakar människan för den hon är och tillsammans med många söker ett värdigt mänskligt liv. Kanske kan man med teologen Trutz Rendtorrf tala om Christentum ausserhalb der Kirche (Kristendomen utanför kyrkan). Eller en kyrka utan väggar som man talar om i Church of Scotland.
I den moderna civilisationen ingår ett humanistiskt ideal som vi allt för snabbt glömmer i vårt blint stirrande efter ekonomiska kalkyler och politiska resultat. Också kyrkan tenderar lätt att fastna i begränsande strukturer och skulle behöva tänka utanför boxen, ja utanför väggen. Religionen är ”som det öppna fältet av relationer, obundet till religion” (Troeltsch).
Finns det ett för snävt tänkande behöver det delvis lösas upp för att motsvara den värld som inte längre låter sig fångas i allt för fasta strukturer. Här kan religionen bidra med en holistisk dimension till vår tids civilisation som i många av dess delar vänder sig till människan med en vilja att motverka segregation och en uppdelad värld. Men då måste man våga utmanas av vad många människor redan ser. Att vi behöver en mänskligare värld att leva i.