Västsaharier fängslas för att de bär sin flagga
I strid med internationell rätt ockuperar Marocko området Västsahara. FN-styrkor har sedan 1991 haft uppdrag att genomföra en folkomröstning om självständighet. Det har ännu inte blivit av. Hur länge ska de förtryckta negligeras, frågar Lena Thunberg, redaktör på Tidskriften Västsahara.
Sedan slutet av april går västsaharier ut på gatorna i den ockuperade huvudstaden El Aaiún i stora fredliga demonstrationer. De struntar i om de blir fängslade och torterade – för att de bär på den västsahariska flaggan.
Det är nämligen straffet för att hävda att västsaharierna har rätt till självständighet, just det som FN-styrkan MINURSO sedan 1991 har i uppdrag att genomföra en folkomröstning om. Det har man inte lyckats med. Marocko har saboterat och hindrat processen och vägrar numera att acceptera ett självständigt Västsahara. Och världssamfundet tiger.
1975 ockuperade Marocko stora delar av Västsahara, som är ett av 13 områden som ännu inte avkoloniserats enligt FN. Västsaharierna har rätten på sin sida. Inget land i världen ger Marocko rätt till Västsahara. Saken är glasklar. Ändå fortsätter den marockanska ockupationen. För i FN:s säkerhetsråd sitter Frankrike med vetorätt och fortsätter att stödja sin bundsförvant och forna koloni Marocko.
I april när FN förlängde mandatet för MINURSO fanns det stora förhoppningar om att mandatet skulle utvidgas till att även gälla övervakning och rapportering av brott mot de mänskliga rättigheterna. MINURSO är skandalöst nog en av få fredsbevarande FN-styrkor som saknar ett sådant mandat. USA hade i år signalerat att man tänkte stödja en sådan utvidgning men Frankrike satte stopp för det.
Inte nog med att västsaharierna förvägras rätten till sitt eget land, de förvägras också skydd av världsorganisationen FN från övergrepp mot civilbefolkningen av ockupationsmakten Marocko.
Västsaharisk fosfat och fisk exploateras och säljs av den marockanska ockupanten, trots FN:s dåvarande rättschef Hans Corells uttalande om att detta bryter mot internationell lag.
Den västsahariska befolkningen i ockuperat område marginaliseras, medan de marockanska bosättarna får jobben och bostäderna.
Och trots marockansk ockupation och övergrepp mot civilbefolkning finns svenskt näringsliv representerat i Västsahara. Atlas Copco har sålt borrmaskiner som används vid fosfatbrytning i Västsahara och Wisby Tankers fraktar olja till Västsahara.
Två fiskebåtar från Göteborg tjänade 20 miljoner kr under 10 månader på illegalt fiske i de enormt fiskrika västsahariska vattnen.
Samtidigt sitter cirka 165.000 västsaharier i flyktingläger i Algeriet och lever på matbistånd från FN, mjöl, bönor, linser, matolja och socker. Från Sverige kommer ibland ett välkommet tillskott i form av konserverad makrill på burk.
Den 20 maj fyllde befrielserörelsen Polisario 40 år. För 22 år sedan la de ned vapnen och trodde på omvärlden och internationell lag.
I flyktinglägren i öknen och i de ockuperade delarna av Västsahara växer nu nya förbittrade generationer av ungdomar upp. De har fått utbildning i flyktinglägren, i Algeriet och i Spanien. De kan läsa och förstå. De vet att de har rätten på sin sida. Hur länge ska de finna sig i att bli fullständigt negligerade av en omvärld som stjäl och profiterar på deras rikedomar?
Lena Thunberg
Tidskriften Västsahara
