Under frågeställningen ”bör kultur vara politisk”, avslutade Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro vårens serie av kulturdebatter. Aldrig har stockholmsluften fläktat så friskt som när jag kom upp ur teater Brunnsgatan Fyras källarhål två timmar senare.

Kanske är det talande att till och med moderatorn, Timbros kulturchef Lars Anders Johansson i slutet tillstod att det kanske var lite dåligt med syre i salongen. Vi som kommit dit för att se en idédebatt om kulturens roll i samhället hade i varje fall inte kunnat hålla med mer. Efter två timmars diskussion med några av Sveriges mer profilerade kulturpersonligheter, var den enda kvardröjande känslan en avsmak, trångbröstad och glåmig, på allt vad kulturdebatt heter.

Berodde det kanske på Johanssons allt annat än subtila sarkasmer, vilka nästan uteslutande avfyrades mot panelens enda uttalade vänsterpolitiska deltagare, Jonna Sima? Hur han använde sin maktposition för att trycka till inte bara den tydligast profilerade meningsmotståndaren, utan också den i panelen vars auktoritet lättast undergrävs av en man med maktmedel, nämligen den unga kvinnan? Så mycket ger jag Lars Anders, att han kunde leverera sina repliker. Publiken både skrattade och applåderade när han inför öppen ridå försökte psyka en Sima som också kom att bli alltmer isolerad i samtalet.

Kom sig min livsleda av sättet på vilket dessa ansedda debattörer fritt oscillerade mellan kulturyttringar och kulturdebatt utan att med en nyans göra skillnad på dem båda? Man hade åtminstone kunnat vänta sig att en kulturchef på Sveriges bäst finansierade tankesmedja hade förstått att göra en så basal distinktion.

Eller var min mjältsjuka kanske ett svar på paneldeltagaren Wille Crafoords fulländade förmåga att inte säga ett ord värt sin luft på hela kvällen, en strategi som gavs form i spretiga utvikningar om radikala ungdomsminnen och misslyckade musikgalor för polisen? Kanske var det bara alla inblandades hårdnackade vägran att faktiskt diskutera kulturens nya roll i ett alltmer heterogent och skiktat Sverige?

Erosion, så lyder svaret. Det är inte det enskilda slaget som gör skada, utan två timmars konstant trams som kirurgiskt har hyvlat ner själens motståndskraft.

DN:s ledarskribent Erik Helmerson kröner kvällens pinsamheter med en svindlande jämförelse mellan politik och filmjölk. Sådana intellektuella blaffor kan en ledarskribent på Sveriges kanske viktigaste ledarredaktion tydligen ägna sig åt på ett timbroseminarium. Det gör ont i mig att tänka på hur mycket han hade gjort bort sig med den tankevurpan om vi hade befunnit oss på en föreläsning med Tankeverket.

Jag kom för att höra ett panelsamtal om ifall kultur borde vara politiskt. Jag förväntade mig en diskussion om hur Cartarescus dikter samspelat med regimkritiken i Rumänien, om hur modernismen omformulerade konstens ramar, vilken betydelse kreatörens avsikt har kontra vilken roll verket får (kanske bäst exemplifierat i debatten om Lilla hjärtat). Till och med en diskussion om Pomperipossa i Monismanien hade känts uppfriskande. Jag väntade mig att de tänkande människor som på ledarplats och i recensioner vanligen tvingas tygla sina tankar enligt stränga teckenkvantiteter nu skulle ges tillfälle att lägga ut texten.

Jag fick två timmars klagosång över att svenska kultursidor är vänsterinriktade och att kulturskapare från högerkanten inte får komma fram. Tydligen föresvävade det ingen i panelen att kultursidorna kan ha politiserats som en direkt följd av att debatten om svensk kultur har politiserats. De senaste årens brännande frågor om integration, invandring och rasism är i allra högsta grad frågor om att finna en ny kulturell orientering för Sverige. Var ska den diskussionen föras, om inte på kultursidorna?

Jag bjuder därför på ett hett tips till dig som är kulturskapare på högerkanten och vill komma fram i den tuffa kulturvärlden: Lär dig att se skillnad på en tavla och en konstkritiker när du ska diskutera kultur med din omgivning.

Och om Timbro ringer och ber dig delta i en kulturdebatt, vänd dig om och spring din väg om du vill behålla en skärva av trovärdighet inför dina medskapare i kultursverige.