Språket bör, samtidigt som det är relevant, vara vackert. Riktiga ord - de må vara enkla, festliga eller fantasifulla – blir till hållbar text med inre liv.

Litanian – en språkligt hållbar klassiker

Annika Sjöqvist Platzer

Språket bör, samtidigt som det är relevant, vara vackert. Riktiga ord – de må vara enkla, festliga eller fantasifulla – blir till hållbar text med inre liv. Något som litanian, med sitt ursprung från 400-talet, är ett exempel på än i dag, skriver Annika Sjöqvist Platzer.

Ett traditionellt kristet språk passar vissa, för andra är det främmande. Samtidigt har både den som förmedlar ett budskap och den som tar emot det ett ansvar. Denna ömsesidighet är viktig. Språket bör också, samtidigt som det är relevant, vara vackert.

Den vise emeritusbiskopen Martin Lönnebo har formulerat tankar kring andlig litteratur och vikten av att språket är just vackert. I förordet till den svenska utgåvan av Rainer Maria Rilkes ”Pilgrimsboken”, som Proprius gav ut 1979, skriver han:

”Andlig litteratur är inte sällan oskön och torftig. För det finns ingen ursäkt, ty den värld som ska skildras är skönhetens och mångfaldens.

Läromänniskor menar ofta att det avgörande är innehållets sanning, inte formens skönhet. De har rätt i att sanningen (eller godheten) är det avgörande, men de ser inte att skönheten är sanningens lilla syster. De två är nästan alltid tillsammans.

Stundom är skönheten klädd i enkla kläder som i evangelierna, men stundom klär den sig till fest, stundom leker den och skrudar sig i fantasikläder.”

Alla som kommer till kyrkan och lyssnar till gudstjänstens ord har inte samma förförståelse. För några fungerar det som traderats i generationer, ålderstigna och använda ord är ett stöd och står för tradition och bärkraft. För andra kan orden kännas både främmande och hotande.

Att arbeta med språket är därför angeläget. Med orden förmedlar vi något samtidigt som vi också formar. Betyder det att allt som sägs bör vara begripligt? Nej, allt kan vi ändå inte förstå. Det måste finnas utrymme för det som är större vare sig det, med Lönnebos ord, är klätt i enkla, festliga eller fantasifulla kläder.

Runt om i Svenska kyrkan pågår en försöksverksamhet som gäller gudstjänsten. Ett förslag till ny kyrkohandbok prövas och i detta revisionsarbete deltar 35 procent av alla församlingar. I möten handlar det mycket om tilltal. Därför är det viktigt att från kyrkans sida anstränga sig att nå både vana och ovana deltagare och lyssnare.

I fastetid är kyrkans förbön den mellan präst och församling växelvis sjungna litanian. Dess rötter går tillbaka till antikens Rom och den fick sin plats i den reformerade Svenska kyrkan 1541. När kyrkohandboken senast reviderades, 1986, genomgick litanian en varsam språklig bearbetning.

Inför den nu aktuella revisionen av handboken, för övrigt den åttonde sedan reformationen, har liturgisk och språklig expertis fått uttala sig om behovet av en revidering av litanian både när det gäller språket och enskilda ord. Intressant är att slutsatsen blev att endast ett ord föreslås ändrat – ordet fosterland byts till ordet land.

Detta betyder att det i Svenska kyrkans liturgi finns en formulerad förbön som skiljer sig från det mesta. Här samsas några av svenska språkets vackraste äldre ord och formuleringar och de riktar sig i fastans tid till en evig, allsmäktig och mild Gud som också är världens Frälsare. Och vi som kommer inför denne Gud ber bland annat om att bli bevarade från lögn och vidskepelse, från djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död och för den eviga döden. Vilket språk!

Sedan fortsätter vi arma syndare att be och då brukas verb som inte så ofta kommer till användning – förunna, undsätta, vederkvicka, förbarma och nådigt höra. Vi vill förunnas fred och endräkt och vi vill att den Gud, som hör botfärdigas suckar och tröstar bedrövade hjärtan, ska höra vår bön och hjälpa oss. Och genom Andens kraft ska allt det som är ont bli tillintetgjort. Återigen ett ovanligt verb – tillintetgöra. Jag tror aldrig jag har använt det i skrift och är beredd på att datorprogrammets stavningsfunktion ska träda till och lysa rött, men icke. Svenska Akademiens ordlista anger göra till intet, förstöra och krossa som synonymer.

Författaren Herta Müller, med rätta belönad ett Nobelpris i litteratur, talar om hur orden och dess klang kan förvandla ting. På sitt speciella sätt kallar hon det ordhunger. Intervjuad om detta säger hon att ”när orden har hamnat i ett visst bestämt förhållande till varandra i en text söker de sig helt enkelt till något annat och då blir det exakta och det upplösta en och samma sak. Det blir så när jag skriver.”

Hon anser också att ”textens inre liv, dess egna lagar, konstrueras i själva meningarna. Meningens logik uppstår ju i de riktiga orden, eftersom klangen hos fel ord inte kan ge meningen rytm.”

Riktiga ord – de må vara enkla, festliga eller fantasifulla – blir till hållbar text med inre liv. Något som litanian, med sitt ursprung från 400-talet, är ett exempel på än i dag.

Kommentarsfältet är stängt.