Måndag den 11 februari 2013 kommer att gå till kyrkohistorien som den dag då påven Benedikt XVI sensationellt abdikerar från sitt påvliga ämbete som han valts till 8 år tidigare. Innan Benedikt valdes till påve var han dock som kardinal Ratzinger under nästan ett kvarts sekel en fruktad trosinkvisitor och tongivande teolog som gång på gång manifesterade och demonstrerade sin motvilja bordsgemenskap med sina kristna bröder och systrar inom andra kyrkor och samfund, skriver reformkatoliken Irène Nordgren och hoppas att nästa påve självkritiskt frågar sig om Jesus har instiftat Vatikanen.
Denna pingstdag för 2000 år sedan räknas som Kyrkans födelsedag. Kyrkan föddes som en polyfoni av olika röster och stämmor vilket för nutida reformkatoliker förblir modellen för den kyrka som gör anspråk på att kalla sig katolsk ”allomfattande, allmän, universell” och ekumenisk ”som har med hela den bebodda världen att göra”.
Under Andra Vatikankonciliet – vars 50 årsjubileum vi nyligen firat – framträdde katolska kyrkan för första gången som en världskyrka då Latinamerika , Afrika och Asien blev synliggjorda på ett sätt som inte skett tidigare. Ledordet var Aggiornamento – nödvändigheten av uppdatering för denna världskyrka som med 2000 års histora i bagaget gjorde sig fit for fight att tåga in i framtiden.
Det har blivit på stället marsch.
Måndag den 11 februari 2013 kommer att gå till kyrkohistorien som den dag då påven Benedikt XVI sensationellt abdikerar från sitt påvliga ämbete som han valts till 8 år tidigare. Innan Benedikt valdes till påve var han dock som kardinal Ratzinger under nästan ett kvarts sekel en fruktad trosinkvisitor och tongivande teolog som gång på gång manifesterade och demonstrerade sin motvilja mot att bejaka den trosmässiga flerstämmighet som utmärkte den första pingsten och också sin motvilja till bordsgemenskap med sina kristna bröder och systrar inom andra kyrkor och samfund.
Tyvärr verkar påven Benedikt aldrig ha frågat sig själv vad Paulus – som inte dolde sin vrede inför Petrus i Antiokia då han upptäckte att denne ”avvek från sanningen i evangeliet” – skulle kunna tänkas säga om han hade kommit på en ny inspektionsresa till Rom och upptäckt att Petrus efterträdare ställer som krav att andra kristna först måste bli katoliker för att de ska få dela Herrens måltid vid samma bord som påven och oss andra katoliker.
Inte heller har interreligiösa möten varit kardinal Ratztingres eller påven Benedikts cup of tea. Då hans förgångare Johannes Paulus II inbjöd till första Assisi mötet 1986 lyste kardinal Ratzinger med sin frånvaro.
Öppenhet mot andra religioner och mot samtidens krav på en uppdaterad syn på kvinnor och kvinnliga ämbetsbärare, homosexuella, prästcelibat och abortlagstiftning blev i kardinal Ratzingers och påven Bendedikts föreställningsvärld liktydigt med synkretism och relativism som påven till varje pris bemödat sig att sky såsom synden.
Som om inte kristendomen redan är ett resultat av synkretism.
”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” skriver Paulus i Gal.3:2. Men alla är inte intresserade att vara ett i Kristus.
Som om inte därför också kristendomen är en partikulär religion. Hinduer, buddister , judar, muslimer och sekulära människor – hur ska allas våra partikulära särintressen tas till vara i vår alltmer globaliserade värld?
Som påve tog sig Benedikt valspråket ”Sanningens medarbetare” men som sådan har påve Benedikt visat sig alltför räddhågsen,ty det som utmärker sanning är att den tål att utsättas för all världens hållfastighetsprov och att ny sanning kan börja som osanning. Ingen kyrklig ledare har gjort sådant anspråk på att äga den absoluta sanningen som den katolska kyrkans ledare men ingen ledare har heller samtidigt varit så rädd att låta sina teologer och lekmän fritt pröva och i öppen dager diskutera kyrkliga sanningar.
”L’ église c’est moi” så har påven kunnat framstå för reformkatoliker för vilka kyrkan istället borde framstå som ”We are church”.
Men att erkänna sitt åldersmässiga tillkortakommande och välja att abdikera från sitt påveämbete – för detta radikala handlande ska påven Benedikt ha all heder och respekt.
Och nästa påve skulle kunna fråga sig: Har Jesus instiftat Vatikanen?
Du är Petrus
och på denna klippa ska jag bygga min stat,
Vatikanen.
För att så ska ske måste du ta av dig dina fiskarkläder
och lägga dina nät åt sidan.
Du måste lämna Genesarets sjö
och bege dig till Rom
för att där se på kejsaren
och lära dig styra ett rike.
Se på kejsarens palats.
Se på hans kult.
Som ett tecken på dina efterträdares kejserliga värdighet
ska också de ta hans titel Pontifex Maximus.
De ska lära sig makt och kontroll.
Som hjälp därtill kommer de
i sinom tid att få en Inkvisition,
också kallad Troskongregation
och som kommer att fruktas av de många.
Styr ditt rike enväldigt
och låt där kvinnor alltid hålla sig i bakgrunden.
Kom det ihåg som ett av mina viktigaste bud.
Älskar du mig och vill bli mig trogen
håller du detta intill tidens slut
Irène Nordgren
Reformkatolik
Med viss förvåning läser man Iréne Nordgrens slutsatser om hennes egen kyrka; det måste bli stora förändringar i den radikala riktning, som hon står för. Ordet ”reformkatolik” andas ju också något framåtsyftande, positivt – något som då anses stå emot det stockkonservativa, oföränderliga, bakåtsrävande.
Men är saken så enkel? Som tillhörig Svenska kyrkan må det ändock tillåtas mig att uttrycka respekt för den fasthet och teologiska övertygelse, som är katolska kyrkans signum och sonm tillsammans med kyrkans breda sociala offensiv har betytt så mycket i världen. Inte minst det sistnämnda glöms bort, när kyrkans kritiker tar till orda mot den påstådda konservatismen och förstockelsen.
Har Iréne Nordgren aldrig tänkt tanken att det är just övertygelsens fasthet – utan ständiga förändringar och anpassningar – som konstituerar en stark kyrka med stora framgångar?
[…] http://dagensseglora.se/2013/02/13/har-jesus-instiftat-vatikanen/ […]
Det är väl uppenbart att Jesus inte har instiftat Vatikanen. Men han har instiftat sin kyrka. Och den har förlagt sitt fysisks centrum, dvs påven till Rom/Vatikanen. Frånsett några mindre turer till Avignon.
I en framtiid kan orten visst bli en annan.
Det du Irène säger om Pingsten och Kyrkans universalitet (mångfald, omfattande alla folk och kulturer)kan jag verkligen bejaka.
Det du säger om synkretism håller jag inte alls med om, inte heller ser jag så avgörande skillnader mellan JPII´s och BXVI´s pontifikat som du antyder.
Den avslutande versen, den satiriska parafrasen är kränkande då den skall antyda att påve Benedikt och dem som hyllar det positiva han gjort för kyrkan skulle stå för allt det negativa som versen vill antyda, i motsats till hans kritiker.
En avslutande reflektion: När det gäller maktfullkomlighet och människans benägenhet att berusas av den och inte se avigsidorna, kanske är det inte så stor skillnad på ”jag” och ”vi”.
Staten det är jag, (kung Ludvig…) ”jag är kyrkan”, ”vi är kyrkan”. Det blir så lätt att också detta ”vi” omfattar bara vissa ”vi” och hamnar i samma fara som diktatoriska despoter. Då skorrar kritiken mot andra falskt.
Min uppfattning är att Benedikt XVI inte är en despot, han har velat tjäna kyrkan utifrån bästa förmåga, att han nu gör en så ovaäntad sak som att träda tillbaka, ett klokt och balanserat beslut, är ett yttersta och tydligt bevis på detta.
Låt oss be för Benedikt XVI under sista delen av hans ämbetstid, låt oss be för kardinalerna och att den helige Ande leder Katolska kyrkan i processen att utse ny efterträdare på Petri stol, låt oss be för hela kristenheten och ekumeniken.
Det skulle klä Nordgren om hon i fastetid övade sig i ödmjukhet och självrannsakan. Propaganda och illvilja rimmar illa med fastans budskap.
Bengt
Du skriver
”Det du säger om synkretism håller jag inte alls med om”
På vilket sätt håller du inte med ? Vad är det du inte håller med om ?
Vad beträffar JPII och BXVI´s pontifikat – jag menar inte att där fanns avgörande skillnader. Jag var lika kritisk till JPII som till BXVI men på en avgörande punkt uppskattade jag JP II och det var hans banbrytande första Assisi möte som kardinal Ratzinger bojkottade.
Påven Benedikt har lärt sig en massa under de 8 år han innehaft påveämbetet. Han har lärt sig om andra religioner som islam och judendom, han har lärt sig från det civila samhället att kyrkan inte får mörka prästers pedofilibrott, om att kondomer kan vara bra att använda åtminstone om man lever promiskuöst etc. Men jag har högre förväntningar på en påve än att han ska vara läraktig.
Och apropå vad som är ”kränkande” så finns för mig som katolsk kvinna få saker som är så kränkande inom min kyrka som den manliga hierarkins förtryck av kvinnor.
Jag tillhör alltså en kyrka vars syn på tros-och sex-och moralfrågor endast får avgöras av vigda ämbetsbärare. Och eftersom endast män kan vigas till ämbetsbärare så innebär det i praktiken att jag tillhör en kyrka där jag som kvinna helt och hållet styrs av män – av celibatära män.
Tala om kränkning !
Och utifrån katolska kvinnor som har en prästkallelse och utifrån homosexuella katoliker som inte vill leva i celibat.
Tala om kränkning inom katolsk troslära !
Och apropå ”maktfullkomlighet och människans benägenhet att berusas av den och inte se avigsidorna”.
Mest effektivt mot ”maktberusning” har Montesquieus maktdelningspricip visat sig vara. Men det är inget som den treenige Pontifex Maximus lockats att införa i Vatikanen.
”Vi” måste få innefatta alla döpta.
Vi alla döpta män OCH kvinnor – We are church.
När jag säger We are church så menar jag communio och koinonia med alla döpta.
Utifrån bråket i Antiokia mellan Paulus och Petrus (Gal 2:11-14) så tror jag Paulus också skulle ha tagit B16 ordentligt i örat om han idag upptäckt hur B 16 gör sig till översittare bland sina kristna systrar och bröder genom att vägra sitta till bords med dem och hur katolska kyrkan är ”arrogant” mot sina kristna trossykon i ekumeniska sammanhang på internationell nivå.
// Irène
Irène,
Du blåser verkligen på!
Bara ett litet ex:”Mest effektivt mot ”maktberusning” har Montesquieus maktdelningspricip visat sig vara. Men det är inget som den treenige Pontifex Maximus lockats att införa i Vatikanen.” !!Vad menar Du??
Vad den inomkatolska rörelsen ”We are church” står för kan läsaren finna många goda exempel så genom att googla, först kommer hos mig upp IMWAC, sedan rörelsen i många länder.
Irène!
Du blandar ihop olika begrepp när du talar om synkretism. Å ena sidan katoliciteten, enheten i mångfald, att den kristna tron vänder sig till alla folk och kulturer. Å andra sidan uppenbarelsen, läran. Kristendomen förkunnar Jesus Kristus som världens ljus. Trosbekännelsen och
sakramenten är inget vi kan blanda med symboler från andra religioner.
Endast genom att vara förankrade i vår egen identitet som kristna kan vi ha en bra dialog med andra religioner och samverka för fred. Den disktinktionen gör Benedikt XVI och var tydlig med det i det uppföljande interreligiösa mötet i Assisi han tog initiativ till.
Andra Vatikankonciliets deklaration Nostra Aetatae utgör en välavvägd grund för Kyrkans relation till andra religioner.
Kvinnoprästfrågan är en fråga för sig, en teologisk fråga och inte en jämlikhetsfråga som jag ser det. Oaktat det, så behöver Katolska kyrkan utvecklas mycket när det gäller att ge upp onödig centralstyrning och
utveckla subsidiaritet och kollegialitet i allmänhet och att främja kvinnors medverkan i synnerhet. Vi har många framstående kvinnor i Katolska kyrkan, ordensgeneraler, ledare för nya rörelser etc.
Tanken på Kyrkan som en communio med alla döpta delar jag helt och fullt.
Men kyrkan kan inte bli en demokrati i samma mening som det sekulära samhället. Läran, skriften, traditionen, det som är Trons skatt kan man inte rösta om. Kyrkan skall vara salt och ljus i världen, inte blott och
bart assimilera samtidens värderingar, vara i dialog med kulturen men alltid ha sin grund i evangeliet.
Kyrkan befinner sig ständigt i utveckling. Jag tror inte det är så betydelsefullt egentligen vem som är påve, utvecklingen är en mycket mer komplex process som sker ute i de många små gemenskaperna som utgör helheten. Idag står frågorna om centralstyrning/kollegialitet och ekumeniken, synen på sexualitet och manligt/kvinnligt i fokus för det som utvecklas, precis som under kyrkans första tid som du refererar stod i fokus synen på hur mycket de hednakristna behövde iaktta av de judiska sederna, där man vid konciliet i Jerusalem kom fram till att hednignarna inte behövde omskäras.
Ja, Paulus skulle nog vara otålig över många saker idag, det håller jag med om. Samtidigt tror jag inte Kyrkan har mindre utvecklingspotential idag än för 2000 år sedan. Grunden är att hålla fast vid Trons skatt och vara öppen för den Helige Andes ledning. Det är en allmängiltig grund för mötet med varje ny tid och kultur.
Bengt
Du skriver
”Du blandar ihop olika begrepp när du talar om synkretism. Å ena sidan katoliciteten, enheten i mångfald, att den kristna tron vänder sig till alla folk och kulturer. ”
Nu är det ju så att Jesus varken var kristen och ännu mindre katolik. Han var inte heller romare och hans modersmål var inte latin, vilket är lätt att tro.
Jesus var jude och redan genom detta faktum har det som kom att kallas kristendom influens av sumerisk, kananeisk, babylonisk, egyptisk och grekisk religiös och filosofisk tankevärld. Lägg därtill romersk kejsarkult mm.
”Trosbekännelsen och sakramenten är inget vi kan blanda med symboler från andra religioner.”
Nej ty trosbekännelsen och sakramenten är redan en blandning av allt jag nämnde.
”Andra Vatikankonciliets deklaration Nostra Aetatae utgör en välavvägd grund för Kyrkans relation till andra religioner.”
Ja i Nostra Aetate finns insikten om att kristenheten är en partikulär religion som visar sin respekt och aktning för andra religioner.
Men nu förhåller det sig ju tyvärr som så att sedan dess (1965) har kardinal Ratzinger sabbat en del och fört kyrkan bakåt när det gäller såväl dialogen inom kristenheten som mellan kristenheten och andra religioner.
Ratzingers dokument 2000 Dominus Iesus ”Om Jesu Kristi och kyrkans enastående ställning och universella frälsningsuppdrag” är ett exempel på detta.
Detta dokument har fått precis motsatt verkan till vad dokumentet utgett sig för att ha som syfte.
Jacquis Dupuis SJ och hans banbrytande bok ”Toward a Christian Theology of Religious Pluralism” 1997 var ett rött skynke för kardinal Ratzinger som han därför utfärdade en notififikation på.
Och befrielseteologi var inte heller något som Ratzinger haft något till övers för och därför plågat teologer som velat bredda katolsk teologi.
Efter att som ung katolik ha fått uppleva Johannes XXIII och andra Vatikankonciliet med sin visionära hållning till framtiden har kardinal Ratzinger / påven Benedikt med sin dragning till den förkonciliära kyrkan inte fört kyrkan vidare framåt i tiden vilket jag beklagar. Varje katolik har rätt att göra sin egen personliga bedömning av sin samtids påvar. Jag gör inga anspråk på att du ska dela min uppfattning. Som jag tidigare sagt så lutar du och jag oss mot olika inomkatolska auktoriteter i våra utsagor .
Vad kristendom och det ofta nu för tiden förekommande begreppet ”klassisk kristen tro” beträffar -som blivit en synonym för fortsatt diskriminering av kvinnor och homosexuella och en lag som förbjuder abort – så ansluter jag mig till vad Werner Jeanrond skriver i en text (Tron är ingen privatsak)
”Den klassiska kristna tron har aldrig funnits. Den har bara uppfunnits för att undvika trons gestaltningspluralitet och bibeltolkningens nödvändiga mångfald. Pluralitet är ett kännetecken för den ansvarsfulla gestaltningen av tron.”
// Irène
Irène!
Tack för svar. Första delen av svaret (fram t.o.m. ”sakramenten är redan en blandning av allt jag nämnde”) förstår jag inte riktigt vad du vill säga med. Är det att säga eftersom allt varit sammanblandning tidigare, så kan vi lika gärna ohämmat fortsätta på det synkretistiska spåret? Förespråkar du en fullständig relativisering av Trons skatt? Så tolkar jag inte Jeanrond. Det du kallar synkretism i historien kallar jag inkulturation. Men det har aldrig handlat om att tumma på det som är kärninnehållet. Men det har i historien funnits många försök att föra kristendomen i olika gnosticerande riktningar där man sätter mänsklig spekulation och egen temporär verklighetsuppfattning framför att bevara den nedärvda trosskatten.
Din syn på synkretism, att hänvisa till nutida liberalteologiskt grundat tänkande och relativisering en av Trons skatt har stora likheter med gnosticerande strömningar i tidigare tidsepoker. Det samtal om synkretism vi för här påminner om en tidigare debatt på Seglora smedja våren 2011 kring Sofia församlings finansiering av en imam på Fryshuset. Din inställning ligger nära den som Seglora smedja intog i den debatten. Jag tänker också på vår inomkatolska debatt om tolkningen av Andra Vatikankonciliet, kontinuitetens eller brytningens hermeneutik.
Jag menar att att Andra Vatikankonciliet inte innebär en brytning med den stora kristna traditionen, utan tvärtom ett återvändande till de verkliga källorna, Bibeln och kyrkofäderna. Till Trons skatt, det väsentliga innehållet som hör till det som det bör råda enhet om är att Jesus är Herre, detta som framhävs i Dominum Iesus och som ju inte är något annat än en återupprepning av det ursprungliga kristna kerygmat. Kritiserar du det, så bör du också kritisera Paulus (JFR 1 Kor 12:3)
Paulus VI´s encyklika Ecclesiam suam uttrycker bra balansen mellan enhet och mångfald och han betonar där den nödvändiga dialogen. En ofta upprepad men hållbar grund är ju devisen enhet i det som är väsentligt, frihet i det övriga och kärlek i allt.
Du kan inte spela ut olika kyrkliga texter mot varandra. Nostra Aetatae är fortfarande ett grunddokument som gäller, och dess betydelse omintegörs eller motsägs inte på något sätt av Dominum Iesus.
Det finns en del traditionellt sinnade katoliker som med kontinuitetens hermeneutik inte menar resourcement, tillbaka till källorna, utan tillbaka till antimodernismen före Andra Vatikankonciliet, men det är något helt annat. Det finns en hel del bråte som Katolska kyrkan samlat på sig under århundradena och som behöver rensas ut. Att åtevända till källorna innebär samtidigt en förnyelse, en uppdatering och ett öppnande för kyrkan mot den moderna världen och mot övriga kristenheten.
Att öppna kyrkans fönster mot den moderna världen, aggiornamento och mot övriga kristenheten, ekumenik var ju huvudpunkterna i vad Johannes XXIII ville med Andra Vatikankonciliet. Konciliets dokument är en god grund för den fortsatta utvecklingen av kyrkan i den riktningen.
Du och jag har diskuterat Ratzinger/Benedikt XVI mycket tidgare, och vi gör olika bedömningar av hans pontifikat. Att Andra Vatikankonciliet skall tolkas i kontinuitetens hermeneutik i betydelsen återgång till källorna, inte i betydelsen återgång till den prekonciliära antimodernismen, däri uplever i alla fall jag att jag har en meningsfrände i påven. Jag rekommenderar för läsning intervjuboken med den tyske journalisten Peter Seewald, Gud och världen som kom ut för ett par år sedan. Intressant är också påvens tal nyligen till Roms prästerskap där han gav en återblick av sina minnen från och sin syn på Andra Vatikankonciliet.
[…] Har Jesus instiftat Vatikanen? […]
Bengt
För att undvika missförstånd.
Hur tänker du dig Trons skatt om du tex skalar bort varje uns som kan hänföras till hednisk antik filosofi typ Platon?
Hur betecknar du detta inflytande ?
Johannesevangeliet och Logos? Vad kallar du detta?
Jag tror att det är om Thomas av Aquino man brukar säga att han ”kristnade Aristoteles?”
Vad kallar du den hedniske Aristoteles inflytande på kristendomen?
Jungfrufödelse -tror du det var en ”kristen”
innovation ?
”Men det har i historien funnits många försök att föra kristendomen i olika gnosticerande riktningar där man sätter mänsklig spekulation och egen temporär verklighetsuppfattning framför att bevara den nedärvda trosskatten.”
Det har samtidigt funnits fördömanden av en mängd sedermera erkända teologer inom kyrkan vars impulser till nytänkande först förkastats av kyrkan.
”Du kan inte spela ut olika kyrkliga texter mot varandra. Nostra Aetatae är fortfarande ett grunddokument som gäller, och dess betydelse omintegörs eller motsägs inte på något sätt av Dominum Iesus.”
Jag spelar inte ut – jag enbart ansluter mig till en mängd katolska och icke- katolska teologer som ansåg att B16 sabbade en del som tidgare uppnåtts när det gäller synen på den Andre (som inte är katolik).
”Det finns en del traditionellt sinnade katoliker som med kontinuitetens hermeneutik inte menar resourcement, tillbaka till källorna, utan tillbaka till antimodernismen före Andra Vatikankonciliet, men det är något helt annat.”
Om det är SSPX du syftar på ?
En sak kan jag lova dig. Om inte SVT upptäckt Williamson så hade SSPX varit katolskt rumsrent idag oavsett att de inte erkänner Vat2. Det hade kamoflerats om inte världens media hade satt strålkastarljuset mot B16.
Vad anser du om begreppet ”klassisk kristendom” ? Ska det användas ? Och i så fall hur ska det definieras ?
Hur förklarar du att B16 inte velat tala med We are church och förföljt feministteologer utan att någonsin ha talat med dem?
Varför har du inte sagt flasklock om Wojciech Giertych OP ? Låter det betryggande att veta att B16 just valt honom som sin personlige teologiske rådgivare ?
// Irène
Irène!
Det är klart att det finns ett inre innehåll och ett yttre uttryckssätt i när det gäller Trons skatt. Bara de fyra evagelierna som representerar olika perspektiv är exempel på det, skillnaderna ännu större när det gäller synoptikerna kontra Johannesevangeliet. Språkdräkten, den tankemässiga inramingen tar dock inte bort fokus från huvudsaken.
Johannes reflekterar filosofiskt över ”det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer”, dvs Jesus (1 Joh 1:1)
Hela historien: Inre innehåll klädd i olika språkliga och filosofiska dräkter.
Jungfrufödseln: vare sig det förekommit tidigare eller diktats om tidigare eller ”innoverats” tidigare, så berättar Bibeln, och så har kyrkan trott i alla tider att Jesus föddes på det sättet.
Du skriver: ”det har samtidigt funnits fördömanden av en mängd sedermera erkända teologer inom kyrkan vars impulser till nytänkande först förkastats av kyrkan”
– Visst, så prövas allt genom historien i den Helige Andes ljus, det goda och sanna behålls, det andra läggs åt sidan. Det är vår tro så som det så fins beskrivs i Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen Gentium § 12, att de troende som helhet inte i det långa loppet kan ta fel eftersom Gud genom Anden lovat att leda henne:
”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”
Jag menar inte bara SSPX, utan också många andra katoliker, förvänadsvärt många unga, som är kvar i ett prekonciliärt nythomistiskt tänkande och som mest ser problem med Andra Vatikankonciliet.
Det du säger om SSPX och Vatikanen, så är det ren spekulation från din sida. Vatikanen har varit tydlig med vilka villkor som skall vara uppfyllda för att prästsällskapet skall kunna förenas fullt med Katolska kyrkan igen, det handlar om att acceptera Andra Vatikankonciliets dokument och de senaste påvarnas pontifikat fullt ut. Det har SSPX inte kunnat göra, därför är de fortfarande utanför. Mitt tips har hela tiden varit att de inte kan acceptera villkoren, och att en återförening därför är osannolik. Så tror jag fortfarande. men Katolska kyrkan håller alltid dörren öppen för dem som vill återvända, och nu kommer den nya påven att ärva frågan.
Klassisk kristendom: Eftersom det är så mycket oklarheter om begrepepts innebörd är det kanske inte så användbart, särskilt inte i samtal som förs mellan dem som upplever sig vara i den ”klassiska kristendomens” flöde och de som mera är i det liberalteologiska flödet.
Benedikt är knappast liberalteolog, inte heller radikalfeminist. Att de som vill driva dessa frågor är kritiska till Benedikt XVI kan jag förstå. Benedikt XVI kan ju som påve inte hinna tala med alla och driva alla frågor lika mycket. Han är beroende av sin stab och kurian, och det blir en viktig uppgift för nye påven att efektivisera och reformera den.
Enskilda rådgivare har inte så stort inflytande i längden, inte heller en enskild påve. Det är helt andra och större processer som styr världskyrkans utveckling. Som några påpekat, en enskild påve betyder mycket för kyrkans ansikte utåt under en viss period, men inte så mycket för den långsiktiga utvecklingen.