Religiösa aktörer har alltid varit viktiga för välfärdssamhället och förtjänar mindre misstro. Innehåll är viktigare än värdegrund för dem som söker sig till privata välfärdstjänster, skriver Sara Edvinsson på tankesmedjan Sektor 3.
Den svenska välfärden har de senaste 20 åren genomgått stora förändringar. En tydlig förändring är förstås att vi har vi gått ifrån ett starkt offentligt monopol till att tillåta privata vinstdrivande aktörer. Vissa beskriver det som att den offentliga sektorn inte längre är ensam aktör i välfärden – men det har den egentligen aldrig varit!
En tredje aktör – det civila samhället, och dess idéburna verksamhet – har i princip alltid drivit vård, skola, kultur och omsorg. Ändå är de inte ett lika frekvent alternativ bland välfärdsdebattörer. Men varför borde vi då tala om denna aktör? Vissa menar även att detta alternativ bara är ett alibi, en täckmantel för den offentliga sektorn att rusta ned sin välfärd och sina välfärdsinstitutioner, som resulterar i segregation.
Varnande fingrar lyfts för att idéburna, i synnerhet religiösa aktörer, bidrar till ökad ojämlikhet, och att de hotar en likvärdig tillgång till välfärd. I vissa avseenden kan det stämma. Men har vi råd att undvara de fördelar civila samhället kan bidra med till välfärden?
Organisationer som bygger på en viss idé eller vision skiljer sig från andra i flera avseenden. En tydlig värdegrund har bland annat visat sig ge en starkare känsla av meningsfullhet både hos personal och brukare. Och det är egentligen frikopplat från det specifikt ideologiska eller religiösa. Studier från USA visar nämligen att det enbart finns ett svagt samband mellan brukarens ideologiska eller religiösa uppfattning och val av välfärdsutförare. Och att religiösa organisationer lockar en bred grupp, alltså inte bara de individer som tillhör det religiösa samfundet.
Detta har man kunnat se även i Sverige, där brukare berättar om att det är organisationens innehåll och bemötande som är det viktigaste, inte verksamhetens värdegrund. Sambandet gäller för alla ideella verksamheter som tar avstamp i en värdegrund – i princip vilken som helst – och inte bara de religiösa. Var gränsen för vilka värdegrunder vi bör eller inte bör acceptera i välfärden dras är förstås en viktig och intressant fråga att diskutera, men oron för de negativa konsekvenserna av religiösa aktörer i välfärden är till stor del överdriven.
De flesta är överens om att ideell verksamhet på idéburen grund är viktig för att främja gemenskap i samhället generellt. Och på lokal nivå kan religiösa aktörer faktiskt dessutom verka för en minskad segregation. Ett bra exempel på detta är det interreligiösa projektet Guds Hus i Fisksätra, där Svenska kyrkan, St. Konrads katolska församling och Muslimernas förening i Nacka samverkar för att skapa större förståelse för varandra och skapa en naturlig mötesplats.
Guds Hus har bland annat ungdomsverksamhet där kristna och muslimska ungdomar träffas för att prata om tros- och livsfrågor. Och på flera håll sker liknande initiativ, där religiösa aktörer tar initiativ som varken det offentliga eller näringslivet skulle kunna göra. Verksamheter som luckrar upp gränser mellan människor. De visar att religiösa aktörer kan ta ett större ansvar och jobba utanför sina religionsgränser för att skapa gemenskap i det lokala samhället. Och det långt utöver bara i religiösa sammanhang.
Den dialog som förs i det civila samhället, mellan troende, icke troende, över gränser som handlar om ålder, härkomst eller bakgrund är oerhört viktig för hela samhället. Religiösa aktörer i välfärden kan alltså vara en tillgång för gemenskap och integration – om vi bestämmer oss för att använda dem till det.
Sara Edvinsson
Sektor 3
