Höstens debatt om svart och vitt – främst manifesterad genom Makode Lindes ”Afromantics” eller ”Tårtgate” som det kom att kallas och Stina Wirséns film ”Liten Skär och alla små brokiga” – får mig att tänka vidare kring vad som idag formar min, vår, bild av den andre. När något gestaltas och uttrycks – vad är det som händer? Varför blir några, befogat eller inte, upprörda och kränkta, skriver journalisten Annika Sjöqvist Platzer.

Vem definierar verkligheten?

Annika Sjöqvist Platzer

Höstens debatt om svart och vitt – främst manifesterad genom Makode Lindes ”Afromantics” eller ”Tårtgate” som det kom att kallas och Stina Wirséns film ”Liten Skär och alla små brokiga” – får mig att tänka vidare kring vad som idag formar min, vår, bild av den andre. När något gestaltas och uttrycks – vad är det som händer? Varför blir några, befogat eller inte, upprörda och kränkta, skriver journalisten Annika Sjöqvist Platzer.

När rasism i form av pepparkaksgubbar skymtas i ett luciatåg i Laxå har det gått långt. Pepparkakor innehåller kryddor som gör dem bruna. En pepparkaksgubbe borde därför inte väcka rädsla eller anstöt. ”Rasism botas inte av mer rasism” skriver DN på ledarsidan (12/12) och konstaterar att ”Idealet måste vara ett Sverige som är under ständig förändring men där det också finns stabila grundvärderingar och där kulturella traditioner bejakas – och kompletteras av nytt inflöde”.

En av böckerna som ingick i barnkammarbiblioteket var Helen Bannermans ”Lille svarte Sambo”.  Minns jag rätt var det Folket i Bilds förlag som var svensk utgivare. Historien om den svarte afrikanske pojken, som av författaren när den skrevs 1899 okritiskt placerats i en indisk djungelby, var lite märklig. När lille Sambo möter hungriga tigrar räddar han sig själv genom att ge dem sina kläder och tillbehör. Tigrarna, som är fåfänga, jagar varandra tills de blir till smält smör. Sambo kan då återfå sina kläder och hans mor använder smöret till att göra pannkakor.

 Länge var detta en populär läsning – tills det uppdagades hur rasistisk berättelsen var. På 1990-talet kom därför två nya utgåvor där både text och bild hade reviderats och befriats från en kolonial syn av den exotiske andre. I den ena är Sambo en afroamerikan, i den andra befinner han sig i

Indien och heter Babjij. Den vita normbildningen har fått ge vika.

Höstens debatt om svart och vitt – främst manifesterad genom Makode Lindes ”Afromantics” eller ”Tårtgate”, Stina Wirséns film ”Liten Skär och alla små brokiga” samt placeringen av ”Tintin i Kongo” på Kulturhuset – får mig att minnas den lille svarte Sambo. Nu har ”Tintin i Kongo”, efter en femårig rättstvist, förklarats vara icke rasistisk av en belgisk domstol. Ett beslut som inte går att överklaga. Men debatten väcker tankar. Vad formar min, vår, bild av den andre? När något gestaltas och uttrycks – vad är det som händer? Varför blir några, befogat eller inte, upprörda och kränkta?

Rasism och fördomar drabbar inte bara dem som anser sig marginaliserade. Det drabbar även majoriteten i form av fördomar som blir pådyvlade. Därför måste alla i ett samhälle bli representerade på lika villkor. Det framhåller statsvetaren Sherlot Jonsson, utredare i bl a diskrimineringsfrågor. Samtidigt ställer han i en debattartikel i DN (12/11) frågan varför debatten om rasism och stereotyper kommer nu. Betyder det att vi vill göra upp med en självbild där vi ser oss som toleranta? Eller beror det på att SD under hösten fått högre siffror i opinionsmätningar? Faktum kvarstår att minoriteter nu kräver tolkningsföreträde i att definiera vad som är rasistiskt eller inte. Så bort med koloniala och normativa raster.

Jonsson ser två varningsflaggor – språkbruk och hudfärg.  Det är ”vi” och ”dom” och det är vit, svart och icke-vit. Han analyserar höstens debatt ”som ett svenskt exempel på den friktion som i många av västvärldens länder just nu uppstår mellan majoriteten och minoriteterna, etniska och religiösa”. Majoriteten har svårt att förstå utsattheten.

Ylva Habel, forskare och lektor vid Södertörns högskola, skriver i en understreckare i SvD (21/9) om ” den seglivade uppfattningen att kulturella representationer kan frikopplas från sina globala historiska och ideologiska kontexter”. Detta skulle vara en orsak till vår ovilja, till skillnad från i anglosaxiska sammanhang, att tillstå att rasism på film och i andra medier är ett problem som angår oss. I fallet med filmen ”Liten Skär och alla små brokiga” menar hon att det råder en vägran att erkänna det självklara ”som att den globala cirkulationen av kulturella betydelser skapade kring svarthet har en historisk tröghet”.

Habel anser vidare att det råder en fixering vid intentioner som innebär att konstverk främst bedöms utifrån skaparens avsikter. Hon refererar till kulturgeografen Katarina Schough som menar att det i Sverige, ända sedan 1600-talets kartografiska historieskrivning, råder en nationell självförståelse av att vara en neutralitetens och jämlikhetens hemvist. Svenskar ges också en speciell vithetsstatus som, under och efter kolonialtiden, har gett en moraliskt och kulturellt upphöjd plats i världen. Sverige har därmed valt att inte minnas sin delaktighet i det kolonistiska tänkandets logik.

Det där med upphovsmakarens avsikter och sammanhanget är intressant. Stina Wirsén, skapare av den omdiskuterade filmen ”Liten Skär och alla små brokiga”, anser inte att karaktären Lilla Hjärtat är undergiven. Nej hon är en hjältinna, avsikten är att få oss att komma bort från föreställningen av en svart figur som detsamma som ett undergivet objekt. Och inspirationen här kommer – inte från den för oss välkända anglosaxiska traditionen – utan ifrån bildtraditioner i Afrika, Karibien och Asien. Därför menar Wirsén att de som kritiserar hennes film är begränsade i sin syn. Men hon erkänner att hennes misstag är att hon underskattat kraften i denna tradition och att hon tagit till sig kritiken och upphört att teckna just Lilla Hjärtat. Samtidigt som hon anser att de som kritiserat filmen och Lilla Hjärtat har tagit karaktären ur sitt sammanhang och tömt henne på sitt innehåll.

Men även om Wirsén inte tecknar Lilla Hjärtat längre finns hon, i olika produkter – inte bara i böcker, och säljs och sprids. Och därmed befästs och förmedlas det som för många är en rasistisk stereotyp.

Makode Linde, känd för en större krets efter att kulturministern på Moderna museet skurit i en av Linde tillverkad svart kvinnokropp i form av en marsipantårta, menar att problemet snarare ligger i hur svarta inte avbildas idag – inte i hur de avbildats historiskt. Att postkolonial problematik diskuteras och lyfts fram har han inget emot. Däremot vill han inte ha något mästerskap i kränkthet. För, skriver han i en artikel i DN (28/9) kallad ”Tusen nyanser av svart”, ”den dag det finns ett spektrum av svarta avbildningar att välja mellan behöver inte svenska svartskallar känna sig felrepresenterade så fort någon de själva inte identifierar sig med dyker upp i mediebruset”.

Att rensa bort svart representation är inte lösningen. Men kanske, skriver Linde, vore det bäst att ”löpa linan ut och kvotera in gambianer i Bullerbyn, romer på Frostmofjället och läsa in transportproblematik i Herr Gurka”. Men ännu hellre vill han blicka framåt och uppmana konstnärer att teckna svarta både som ond och god, ful och vild.

Först då kan ”konsten återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten”.

 

 

Kommentarsfältet är stängt.