Attacker mot minoriteter som yazidier, kristna assyrier och kaldéer har pågått i Mellanöstern i många år. Då och då har det skrivits i svensk press om dessa förföljelser av kristna, men engagemanget kan nog sägas allmänt varit svagt i Sverige. Att hantera religion är inte alltid den bästa grenen för svenska politiker. Även Svenska kyrkan har under sommaren kritiserats hårt för att agera sent på det grymma våldet och förföljelsen av minoriteter i norra Irak, däribland kristna.

Nu befinner sig inte förföljelserna av religiösa minoriteter längre i ”medieskugga”. I dagsläget står IS och jihadisterna högt uppe på den storpolitiska agendan. Den kritik som framförts mot Svenska kyrkan och andra kristna kyrkor kan sammanfattas i ”varför bryr ni er inte om era egna”? Det kan finnas en rädsla för att spä på fördomar och rasism gentemot islam trots att islam inte har något med islamism att göra. I sammanhanget kan det också vara värt att se den gigantiska klyfta som existerar mellan kristna idag. I stora delar av världen är kristendomen de förtrycktas religion och inte de välbeställdas. Detta kan leda till ett främlingskap mellan trossyskon.

IS tycks på kort tid ha etablerat ett skräckvälde i norra Syrien och Irak genom att utropa ett kalifat och dagligen terrorisera oliktänkande, inte minst kvinnor. Nya ”krigare” till IS värvas hela tiden från området, men även från Europa och USA. Gruppen uppmanar aktivt muslimska män från USA och Europa att ansluta sig.

Över en miljon irakier beräknas ha tvingats fly för sina liv. I Sverige lever nu anhöriga, barn och vuxna, i stor och förlamande oro. IS är en oerhört brutal terroristorganisation, där männens våld kombineras med religiös fundamentalism och resultatet blir förödande.

Ett konkret förslag som framförts är att Nineveh-slätten i Irak skulle bli en egen provins där minoriteterna kan få bo i fred och säkerhet. ”A Demand for Action” arbetar för detta och kallar ett sådant område för ”a safe haven”. För att detta ska bli möjligt krävs att många höjer sin röst. En sådan röst i Sverige skulle kunna komma från Svenska kyrkan.

Symbolvärdet skulle vara högt om Svenska kyrkan gjorde detta, inte minst för de svårt ansatta anhöriga i Sverige. Det skulle också visa att vår kyrka bryr sig om sitt ursprung och sina rötter i Mellanöstern – utan denna länk är kyrkan halv, hur mycket pengar hon än har – och vill försäkra sig om en tryggad plats för sina systrar och bröder i tro. Kristna i Sverige lever i trygghet, och denna trygghet borde Svenska kyrkan kämpa för även för andra. För de kristna assyrierna men också för yazidierna och övriga minoriteter som hotas och förföljs.

Redan nu ingår Svenska kyrkan i ett stort hjälparbete på plats för de olika utsatta minoritetsgrupperna. Ärkebiskopen har fördömt våldet i Mellanöstern och talar om att irakiska myndigheter skyndsamt måste inleda en politisk process för att garantera lika rättigheter och religionsfrihet.

Av detta uttalande att döma är kanske steget inte alltför långt att stödja ett förslag om en skyddad zon för kristna och andra. Att hålla hoppet levande är en viktig uppgift för kyrkorna. Det är inte självbedrägeri att hoppas. Utan hoppet skulle döden och de svarta flaggorna härska.