Statsminister Fredrik Reinfeldt avslöjar sin oförmåga att ta ansvar för klimatet när han, i en av de viktigaste partiledardebatterna under valåret, förvandlar ödesfrågan om ett varmare och mer instabilt klimat till en sandlådefråga. ”Det var inte jag som började det var han”, var den barnsliga innebörden i statsministerns svar på Åsa Romsons fråga om Vattenfalls planerade satsning på nya kolkraftverk i Tyskland. Det är sakligt rätt att det var i början av 2000 talet som Vattenfall stora köp av tyska kolkraftanläggningar påbörjades. Vid denna tid satt det mycket riktigt en socialdemokratisk regering vid makten. Men sedan har det gått åtta år och nya felaktiga miljardsatsningar har gjorts både i Tyskland, Polen och Holland. Gigantiska satsningar i långsiktigt ohållbar energiförsörjning med enorma förluster.
I somras tvingades Vattenfalls ledning göra kolossala nedskrivningar av värdet på bolagets tillgångar. Nedskrivningarna som gjordes i samband med halvårsbokslutet 2013 var på 29,7 miljarder kronor. I huvudsak på stenkol- och gaskraftverk i Nederländerna och Tyskland. Medan statsministern står i talarstolen och vägrar ta ansvar för åtta års satsningar på de värsta koldioxidbovarna i Europa, fortsätter miljardrullningen i Vattenfall. Onsdagen efter partiledardebatten meddelade Vattenfall att man sålt hela sitt innehav av aktierna i polska Enea för 2,2 miljarder kronor. Bolaget köptes 2008 för 4,6 miljarder kronor. En förlust på 2,4 miljarder kronor. Det var inte han som började, men det var Reinfeldts regering som fortsatte. I klimatfrågan är det inte frågan om vems fel det var utan vem som nu kan hitta ett samarbete över alla gränser och ta ansvar för vår gemensamma framtid. Det hade varit mer klädsamt med en pudel, eller syndabekännelse som vi säger i kyrkan, än denna sandlådereplik.
Det är också innehållet i de frågor som Anders Wejryd, ärkebiskop, Jonas Abrahamsson, koncernchef i EON, Stefan Einhorn, professor, Kristina Persson, Global utmaning, Mats Svegfors, publicist och Anders Wijkman, Romklubben ställer till de svenska partiledarna, med Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén i spetsen.
Det är frågor som rör vårt gemensamma ansvar för den höga arbetslösheten, växande klyftor, stora bildnings- och kunskapsbehov, ett varmare och mer instabilt klimat, andra stora miljöhot och konsekvenserna för välfärden när befolkningen blir äldre. Många av de problem som de pekar på kräver samarbete över alla möjliga gränser konstaterar brevskrivarna. Men de kan också slå fast att Sverige utan vidare kan mobilisera de betydande offentliga och privata resurser som krävs.
Till våren i god tid inför Europavalet kommer frågeställarna att samla svaren och värdera dem utifrån ett globalt, europeiskt och svenskt hållbarhetsperspektiv. Det är ett lovvärt försök att få valdebatten att höja sig över sandlådekanten och man kan hoppas att partiledarna tar utmaningen.
