Foto: Mats Lagergren

Inför ärkebiskopsvalet publicerar Dagens Seglora intervjuer med de fyra kandidaterna som var på plats under tisdagens Hearing i Gottsunda. Frågorna formuleras och ställs av Are Kaspersen utifrån samtal med andra studenter och prästkandidater i Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS), om funderingar som de själva möter och cirklar kring. Först ut är Ragnar Persenius.

”Varför har ni högmässor i Svenska kyrkan? De är ju ASTRÅKIGA.”
Hälsningar,
En konfirmand

Problemet är nog inte så mycket gudstjänsten, som vägen in i den. Högmässan förutsätter många steg före, så jag kan förstå den här reaktionen. Samtidigt har många vuxit in i den genom att delta och den blir roligare ju fler som är delaktiga. Jag tror inte att vägen är att göra om högmässan till en ungdomsgudstjänst, men vi behöver tillgodogöra oss vissa kunskaper och erfarenheter. Möjligheten till att få fira gudstjänst på många olika sätt är en viktig förutsättning.

I den församling där jag arbetar är arbetsmiljön inte särskilt god. Jag skäms lite över att tala högt om det, eftersom jag arbetar i kyrkan. Borde inte vi vara extra bra på sådant här?

Jag tror att ett större fokus på vårt uppdrag som kyrka kan ge oss bättre perspektiv också på oss själva. Huvudärendet är våra medmänniskor, det gemensamma uppdraget. Alltför små arbetsplatser blir lätt för beroende av personkemi och att vi får större pastorat nu tror jag kommer få en positiv inverkan. Som kyrka har vi en kompetens när det gäller relationer, vi har en andlig kraftkälla och en tro. Ju mer detta kommer i fokus och vi verkligen får gestalta våra församlingar i enlighet med det, desto bättre blir vi naturligtvis också som samarbetsplats.

Efter att ha vänt mig till en av församlingens präster för att få hjälp att fördjupa mitt böneliv, har jag börjat utforska ignatiansk spiritualitet. Jag känner mig mycket berikad, men undrar om vi inte har någon egen luthersk metod? Är romersk-katolsk tradition mer andlig än evangelisk-luthersk?

Nej, det tror jag verkligen inte. Men den ekumeniska rörelsens berikande av vår spiritualitet och olika sätt att be är fascinerande. I vårt stift har vi haft en fokusering på just ignatiansk spiritualitet och jag är av uppfattningen att den går att förena mycket väl med luthersk teologi. Men visst har katolska kyrkan varit duktig på att hålla en levande spiritualitet. Där kan vi ha en del att lära.

Är det viktigt att tillvarata resurser ur vår lutherska tradition i fördjupningen av bönelivet?

Arvet efter Luther kan i jämförelse med andra lutherska kyrkor framstå som ganska nedtonat hos oss, men när det gäller bönelivet är frågan vad som är det mest karakteristiska. Psalm och sång är kännetecken på en luthersk spiritualitet som är livaktig i vår kyrka. Inom lutherdomen finns flera olika andliga traditioner och vi har en viss rikedom när det kommer till de olika uttrycken. Den ekumeniska rörelsen har dessutom visat oss att spiritualitetsfrågorna korsar våra samfundsgränser, vilket jag tycker är mycket spännande. Så länge vi står fasta i evangeliet att vi blir rättfärdiggjorda, dvs. får en hel relation till Gud, av nåd genom tron på Kristus, anser jag att vi kan vi få uttrycka detta med många olika språk.

Jag har vänner som är mennoniter och kväkare och har förstått att deras samfund allmänt refereras till som ”fredskyrkor”. Är Svenska kyrkan (också) en fredskyrka?

Ja, visst är vi det. Vår kamp mot apartheid var en fredsgärning, men det finns många andra exempel, inte minst genom vårt engagemang i den ekumeniska rörelsen och vårt internationella arbete. I klimatförändringarna ligger ett potentiellt krigshot och det är de fattigaste som drabbas värst och först. Förebyggande klimatinsatser är ett verkligt fredsarbete och där har vi under de senaste åren haft en högre profil.

Jag tog nyligen med mig en vän till kyrkan, som kallar sig ”andlig, men inte religiös”. Efter mässan ville han veta mer om vem den helige Anden är. Vad har Anden med nutidens andliga längtan att göra?

Många tycks ha svårt att koppla sin egen andlighet till kyrkan, men jag vill kraftfullt betona att människors andliga längtan och försök att gestalta kärleken till sina medmänniskor har en direkt koppling till kristen tro. Frågan är hur vi får till mötet?

Talar vi för lite om Anden i Svenska kyrkan? Och skulle ett bättre utvecklat ande-språk kunna bli till en brygga mellan kyrkan och människor med andlig längtan? 

Mitt svar är ett definitivt ja. Generellt sett har vi i vår tradition pratat väldigt mycket om Jesus. Med skapelseteologins etablering har vi istället kommit att tala alltmer allmänt om Gud, men genom den ekumeniska rörelsen har vi nu även börjat referera till Anden på ett annat sätt. För egen del har det varit en aha-upplevelse att förstå Anden som livsuppehållande, att Anden ”finns i vår andedräkt”. Under min uppväxt dominerade synsättet att Andens verk främst handlade om att lära oss förstå och minnas vad Jesus gjort. Inget fel i det, men det här att den bär våra liv som människor i grunden och som kristna fattades. I ekumenisk teologi tycks man vara på väg mot att även Anden kan vara en bra ingång i kristen tro när vi möter andra människor.

Are Kaspersen