Foto: Per-Olof Rosén

Inför ärkebiskopsvalet publicerar Dagens Seglora intervjuer med de fyra kandidaterna som var på plats under tisdagens Hearing i Gottsunda. Samma frågor ställs till samtliga kandidater och formuleras av Are Kaspersen utifrån samtal med andra studenter och prästkandidater i Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS), om funderingar som de själva möter och cirklar kring. Idag svarar Johan Dalman.

Varför har ni högmässor i Svenska kyrkan? De är ju ASTRÅKIGA.
Hälsningar,
En konfirmand

Den här frågan ska vi ta på stort allvar och jag kan själv känna igen mig om jag går tillbaka till min uppväxt. Jag tror att det snarare än gudstjänstens innehåll kan handla om känslan av att de som leder gudstjänsten sneglar ut genom fönstret och undrar när den tar slut – att det vi talar, ber och sjunger om inte gör avtryck. Brist på mänsklig närvaro och äkthet känner unga människor av. Det behöver inte handla om att det som förmedlas är för komplicerat, ungdomskultur är inte heller alltid lätt att närma sig och har sina koder. Motivationen till att lära sig bygger på känslan av att det finns en energi kring koderna. Den egentliga frågan här är nog: ”Varför bryr ni er inte om det som ni firar?”

I den församling där jag arbetar är arbetsmiljön inte särskilt god. Jag skäms lite över att tala högt om det, eftersom jag arbetar i kyrkan. Borde inte vi vara extra bra på sådant här?

Människor söker ibland tjänster i kyrkan utifrån en längtan efter att få vittna om Gud, men saknar den kompetens och det intresse som tjänsten kräver. Andra kanske har kompetensen, men längtar egentligen efter något annat. Detta har stundtals lett till att vi gett människor ansvar för sådant som de saknar motivation för och sådant smittar av sig på arbetsklimatet omedelbart. Ingen vill ha en dålig arbetsplats, men kallelsen eller verktygen för att förändra den kanske saknas. Som kyrka rör vi oss nu bort från en myndighetssituation till en ny situation, och vi vet ännu inte riktigt hur den ska se ut. Vi behöver finna nya former och skapa ett klimat som tillåter både kritik och uppmuntran.

Efter att ha vänt mig till en av församlingens präster för att få hjälp att fördjupa mitt böneliv, har jag börjat utforska ignatiansk spiritualitet. Jag känner mig mycket berikad, men undrar om vi inte har någon egen luthersk metod? Är romersk-katolsk tradition mer andlig än evangelisk-luthersk?

Lutherdomen tar sig olika uttryck runtom i världen och det finns flera lutherska traditioner, men en ny och växande sådan är Martin Lönnebos Frälsarkrans. Utgångspunkten är i grunden luthersk, då den som bönepraktik belyser våra livserfarenheter i ljuset av det kristna svaret. Men vi ska också komma ihåg att Gud varken är katolik, ortodox eller pingstvän. Gud är Gud och luthersk identitet är ett sätt att närma sig det faktum att Gud är oändligt stor. Det är vårt sätt, som vi växer i, som många av oss fostrats i och som har präglat vårt samhälle. Men vi kan ändå få vara lite avundsjuka på andra kyrkor och låna av dem.

Jag har vänner som är mennoniter och kväkare och har förstått att deras samfund allmänt refereras till som ”fredskyrkor”. Är Svenska kyrkan (också) en fredskyrka?

Svenska kyrkan är stor. Delar av den talar tydligt om fred, men det betyder inte att den är en fredskyrka. Vi hjälper människor både lokalt och internationellt och ger människor ekonomiska, sociala och andliga möjligheter till att få vara dem de är. Vi har även medlat i processer och upplåtit rum för fredsbyggande samtal, så det är klart att vi engagerar oss för fred. Samtidigt finns andra kyrkor som har en tydligare fredsprofil.

Jag tog nyligen med mig en vän till kyrkan, som kallar sig ”andlig, men inte religiös”. Efter mässan ville han veta mer om vem den helige Anden är. Vad har Anden med nutidens andliga längtan att göra?

Anden är kanske den bild i treenigheten som har störst förutsättningar att väcka något i människor. Om vi ser att frukterna av en människas andlighet är goda, då kan vi säga att Guds Ande kan finnas där. Men det finns också negativa och hämmande andliga uttryck, som begagnar sig av rädsla. Skaparen, Sonen och Anden kan inte lösgöras från varandra och det unika är ju att Gud blivit människa och finns mitt ibland oss som Ande. Det handlar inte om vad som är rationellt, utan om ett mönster som förändrar människors liv. Varför inte utmana din andliga vän att även utforska Skaparen och Sonen, för att själv få erfara om detta kan leda till fördjupning?

Skulle ett bättre utvecklat ande-språk kunna bli till en brygga mellan kyrkan och människor med andlig längtan?

Vi vet att Jesus är ett svårt ord och Gud har givit oss tre sätt att närma oss. Det är klart att Anden, liksom Skaparen, kan vara en öppning. Att börja samtalet i Anden är att verkligen utgå från människans egna erfarenheter, men samtidigt är ju Kristus den som står oss allra närmst i egenskap av människa.

Are Kaspersen