Cristina Grenholm, foto Magnus Aronson/Ikon

”Varför har ni högmässor i Svenska kyrkan? De är ju ASTRÅKIGA.
Hälsningar,
En konfirmand”

Högmässan är bärare av vår tradition och mycket viktig, men det behövs ju en viss inträning i gudstjänstlivet. Så är det även med exempelvis dataspel, som jag personligen tycker kan vara rätt komplicerade att ta till sig. Ändå är det fascinerande att få insikt i vad det handlar om och vilka mönster som ligger bakom. Konfirmanderna ska ges möjlighet till sådant lärande, men även till andra gudstjänstformer, vilket den nya försöksordningen ger än större möjligheter till.

”I den församling där jag arbetar är arbetsmiljön inte särskilt god. Jag skäms lite över att tala högt om det, eftersom jag arbetar i kyrkan. Borde inte vi vara extra bra på sådant här?”

När sådana här situationer uppstår krävs förändring. De som har ansvar måste våga agera och det finns inga lätta vägar, men alla gynnas av att människor kommer till sin rätt. En mycket viktig luthersk insikt är att hur trångt och stängt det än kan kännas, så finns alltid nya möjligheter och öppningar. I den kyrkliga gemenskapen ska finnas utrymme för kärlek och förlåtelse, men kyrkan är även en världslig institution och inte med automatik bättre än andra. Uppdraget är att föra ut evangeliet, men det kan finnas en fara i att förvänta sig att vi ska vara en arbetsplats där alla älskar varandra. Lite vänlighet tror jag att vi kan komma långt med.

”Efter att ha vänt mig till en av församlingens präster för att få hjälp att fördjupa mitt böneliv, har jag börjat utforska ignatiansk spiritualitet. Jag känner mig mycket berikad, men undrar om vi inte har någon egen luthersk metod? Är romersk-katolsk tradition mer andlig än evangelisk-luthersk?”

Nej, det tycker jag inte. Min egen erfarenhet av ignatiansk andlighet är begränsad men positiv, och jag vet att många har haft hjälp av den. Visst finns det även utformningar av metoden som bär tydliga drag av katolsk teologi, men vad som delvis systematiseras är ju att leva sig in i bibeltexter, vilket är mycket reformatoriskt. Något som har betytt mycket för mig personligen är vanliga bibelstudier och det erbjuder vi för lite av idag. Skillnaderna mellan samfundens bönetraditioner är dock inte jättestora och det är viktigt att ha en öppenhet för olika metoder.

Är det viktigt att tillvarata resurser ur vår lutherska tradition i fördjupningen av bönelivet?

Vår lutherska bönetradition är fascinerande i det att den syftar till bön i det vardagliga. Det finns traditioner som betonar andlig avskildhet, men luthersk bön handlar om det som sker i samhället idag. Vägen till fördjupad bön har med livets fördjupning att göra och vi behöver varandra i det. Enkla och öppna former för gemensam bön mitt i vardagslivet behöver få en renässans och här tror jag att vi måste bli mer påhittiga.

”Jag har vänner som är mennoniter och kväkare och har förstått att deras samfund allmänt refereras till som ”fredskyrkor”. Är Svenska kyrkan (också) en fredskyrka?”

Inte som samfund, men vi har många bland oss som inspireras av mennoniternas och kväkarnas synsätt. Som majoritetskyrka har vi ju en stor bredd i frågan, men den text av KG Hammar som nyligen publicerats i boken ”Fred är vägen till fred” avvisar vapen som fredsskapare och den har bejakats av kyrkostyrelsen som en förberedelsetext inför Kyrkornas världsråds generalförsamling i Sydkorea i höst.

”Jag tog nyligen med mig en vän till kyrkan, som kallar sig ”andlig, men inte religiös”. Efter mässan ville han veta mer om vem den helige Anden är. Vad har Anden med nutidens andliga längtan att göra?”

Allt. Det finns ingen annan Ande än Guds Ande, men vi måste hela tiden ge akt på att vi inte bedrar oss själva eller hamnar i riktningar som inte är bra för oss. Om Skaparen är den som satte igång allting och upprätthåller det dag för dag, och Jesus är den som räddar oss från det onda och bär oss genom allt, så är ju den helige Anden Gud här och nu. När jag hör evangeliet som en berättelse till mig, eller när en psalmvers står fram och berör mig, då är det Anden som verkar. Så sannolikheten är stor att det är samma Ande som den andlige sökaren möter.

Talar vi för lite om Anden i Svenska kyrkan? Och skulle ett bättre utvecklat ande-språk kunna bli till en brygga mellan kyrkan och människor med andlig längtan?

Ja, absolut. Det finns en sådan teologisk trend i världen nu och flera av de senare troslärorna börjar just med den helige Anden; Gud här och nu. Samtidigt är det viktigt att förstå att kyrkan inte har monopol på Anden. Vi har ju delat upp Trosbekännelsen så att ”Anden och övrigt” hamnat på den sista punkten, där också tron på de heligas gemenskap omnämns, men detta får inte bli till en tro på kyrkans egenvärde. Det finns en större frihet och rörlighet i den kristna tron än vad vi ofta orkar tänka på. Så ja, absolut. Mera Ande.