Häromveckan fick jag följa med en av prästerna i Nacka till ett äldreboende på en andakt. I samlingsrummet satt ett 20-tal personer i en halvcirkel och väntade på att få lyssna och sjunga tillsammans med prästen och musikern.

Du är världens ljus Marianne

Alice Braun

Häromveckan fick jag följa med en av prästerna i Nacka till ett äldreboende på en andakt. I samlingsrummet satt ett 20-tal personer i en halvcirkel och väntade på att få lyssna och sjunga tillsammans med prästen och musikern. Några kändes frånvarande i demens, andra var fullt närvarande men med fysiska begränsningar.

När musikern började spela några psalmer hördes flera röster i rummet. “Härlig är jorden” de flesta kunde inte läsa utan sjöng texten utantill. “Tryggare kan ingen vara” några gungade lätt i rullstolen. Prästen talade om Guds kärlek, att vi alla är älskade just så som vi är. Jag lyssnade till orden och lät dem sjunka in, försökte förstå vad det innebär att vara älskad och buren utan prestation…

Det blev tyst en stund, en stilla tystnad som rymde både eftertanke och bön. Han tände en sticka och tog ett av de många ljusen som stod på en bänk, tände det, vände sig till kvinnan som satt närmast och sa, ”Du är världens ljus Marianne”. Han mötte hennes blick, en blick som rymmer ett helt liv av både glädje och sorg. Hennes ögon tårades när hon log mot honom. Han gick vidare till nästa, ”Du är världens ljus Lars” Du är världens ljus Eva, Du är världens ljus, Bengt.

När alla ljus var tända och stod på ett litet bord och flammade blev det plötsligt så påtagligt. Det var som att en del av oss stod på bordet, nära varandra men ändå åtskilda, lika varandra men ändå inte samma.

Det infann sig en obeskrivlig närvaro i rummet, en slags vila och bekräftelse på att vi finns till, att vi har en plats, en betydelse, en mening. Alla dessa vackra människor som bär ett helt liv inom sig möts i detta nu, håller andan för ett ögonblick och blir till tidlösa själar utan varken fysiska eller mentala begränsningar. Någon grät andra fylldes med glädje, några började småprata och skratta. Alla dessa äldre människor som har lämnat sina gamla liv och är beroende av andras omsorg och rutiner.

På kvällen när jag möter min blick i spegeln försöker jag formulera orden i spegelbilden; ”Jag är världen ljus”. Först känns det lite förmätet, vem är jag att komma och påstå något så storslaget? Utnämner jag mig själv till något förmer? Men så inser jag att min blick på mig själv också är min blick på andra. Om jag är världens ljus så är även du världens ljus. På samma sätt som vi alla stod och lyste på bordet, så lyser vi var och en, vare sig vi vill det eller inte. Oavsett om vi har gjort allt för att dölja det med våra kritiska ögon på oss själva och varandra. Oavsett om vi är gamla eller unga, svenskar eller invandrare, det är livets innersta väsen.

Så varje gång du möter din blick i en spegel, prova och säg till dig själv, ”Jag är världens ljus” så många gånger tills du låter dig själv övertygas. Den kärlek du ger till dig själv blir också den kärlek du ger till andra, och det är den kärleken som finns inom oss och som vi så innerligt längtar efter.

 

Kommentarsfältet är stängt.