Inför kyrkovalet i september rustar Sverigedemokraterna till strid: ”det är bara mellan tio och tolv procent som röstar i kyrkovalet. Vi ska ta över,” ropar Jimmie Åkesson till jublande anhängare i partiets kyrkovalskonferens i Tylösand.

Låt inte SD erövra kyrkovalet

Arne Carlsson

Inför kyrkovalet i september rustar Sverigedemokraterna till strid: ”det är bara mellan tio och tolv procent som röstar i kyrkovalet. Vi ska ta över,” ropar Jimmie Åkesson till jublande anhängare i partiets kyrkovalskonferens i Tylösand.

Det är en solklar uppmaning till politisering av Svenska kyrkan. När kyrkan ger uttryck för politiska värderingar brukar det i vanliga fall eka av ett olycksbådande muller i bloggvärldens opinionskamrar. Den här gången är det tyst. Man undrar om tystnaden beror på att delar av SD´s programförklaring överensstämmer med missnöjesretoriken från de konservativa opinionerna, de som kritiserar Svenska kyrkans engagemang i samhällsfrågor och religionsdialog. Denna gång kanske inte politiseringen ses som ett hot.

I samband med kyrkoval brukar det finnas företrädare från nomineringsgrupper som anser sig vara politiskt obundna. Dessa är övertygade om att kyrkligt engagerade personer bättre kan företräda kyrkans intressen än de som nominerats av politiska partier. Inte heller från dem har några offentliga reaktioner hörts sedan Jimmie Åkesson kallade till strid.

Sverigedemokraterna rustar till strid för att ”politisera” kyrkan. Detta gör de inte för att vara trogna mot kyrkans profetiska kallelse, inte heller finns det hos sverigedemokraterna några försök att tolka politiska konsekvenser av bibelns budskap. Deras ambitioner är något nytt i den svenska kyrkopolitikens historia.

Hittills har de politiska partierna haft ett tyst samförstånd om att visa respekt och tolerans för olika politiska företrädares engagemang. Partiprogrammen anpassar sin retorik utifrån detta synsätt och ger uttryck för en kristen värdegrund genom begrepp som ”Jesus kärleksbudskap” och ”en öppen och demokratisk folkkyrka”. Denna tradition har en lång och djupgående bakgrund av respekt och förtroende för kyrkans egenart. Förkunnelsen i kyrkan ska bäras av teologins företrädare och inte av politikerna.

Det är skillnad mellan att å ena sidan göra kyrkan till en plattform för sitt politiska agiterande och å andra sidan tolka evangeliernas profetiska budskap i politiska termer. En skillnad som Sverigedemokraterna inte förstår eller vill respektera.

Vad är det nu Jimmie Åkesson säger sig vilja göra med sin ”kyrkokamp”? Jo han ser kyrkovalet som en viktig symbolisk kamp för vad han kallar en ”vänsterliberalisering av det svenska samhället i allmänhet”, och en kamp mot ”de vänsterliberala krafterna som lyckats politisera kyrkan i synnerhet”.

Som exempel nämner han kyrkans engagemang för ”illegala invandrare” och ”det tydliga ställningstagandet i Mellanösternkonflikten”. Han hävdar att Svenska kyrkan ska vara den traditionsbärare som tydligast bevarar det som Sverigedemokraterna vill lyfta fram av det svenska kulturarvet. Han kräver ett stopp för religionsdialog och samarbete med muslimska företrädare, som till exempel den i Fisksätra, och kräver att kyrkans internationella bistånd ska gå till att hjälpa enbart de kristna.

Jimmie Åkesson har missat att det inte är en politisk ledningsgrupp som står för kyrkans engagemang  i församlingarna utan tusentals frivilliga människor som drivna av sin övertygelse engagerar sig för flyktingar och politiskt utsatta människor i världen. De beslut som kyrkans ledning gör bärs upp av tron hos tusentals kyrkobesökare och förebedjare.

När kyrkan står upp för människovärdet så är det för att det ligger i kyrkans natur att hjälpa utsatta, inte att bistå ett fåtal utvalda som har rätt etnicitet, rätt religion, rätt politisk åsikt eller rätt sexuell läggning. Åtta av tio församlingar tog emot asylsökande och nyanlända 2015- 2016 och minst 8000 frivilliga var engagerade i arbetet. Fortfarande lever engagemanget i språkkaféer och fristadsarbete och alla dessa frivilliga medarbetare är en del av kyrkans globala gemenskap. Denna gemenskap är långt bredare och djupare än Jimmie Åkessons svenskhet. Det är därför han blir ensam på gatan när han tågar ut ur domkyrkan för att biskopen predikar evangelium.

I Europa är det allt färre som gör motstånd mot främlingsfientlighet och rasism och som vågar stå upp för demokrati och människovärdighet, det pågår en normalisering av islamofobi, antisemitism och antiziganistiska föreställningar. Detta gör kyrkans kallelse än viktigare: att göra som ”den barmhärtige Samariern” och försöka hjälpa oberoende av vem den hjälpbehövande är.

Det är också viktigt att de som lever i sin kristna kallelse får stöd från kyrkans alla ledande organ –  därför måste engagemanget från alla nomineringsgrupper i kyrkovalet bli så starkt att Jimmie Åkesson inte kan ta över.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarsfältet är stängt.