En meditation över storheten i att vara de andras tjänare. Som en slöja av vitt svepte snön in över skogsbrynet.

Modet att leva utan facit

Arne Carlsson

En meditation över storheten i att vara de andras tjänare.

Som en slöja av vitt

svepte snön in över skogsbrynet.

Flingornas absoluta följsamhet

mot den mark de landar

och de hus och stigar

de bäddar in och förvandlar,

som när musik

förvandlar tystnad

till oinskränkt skönhet.

Medan röken stiger

oåterkallelig

från det som en gång var ved

och träd tyngda av snö.

I Guds rike är snön en pågående händelse som gör något med oss när vi går i snöyran. Den förvandlar landskapet och lugnar trassliga nerver. På samma sätt gör musik något med oss när vi låter vår egen kropp uppslukas av musikens inneboende skönhet. Värmen ur brasan håller kroppen varm medan veden förvandlas till rök och aska. Vi åldras och bilden av våra kroppar närmar sig askan som förgängligheten i ett snölandskap eller den flyktiga ömhet som brasan omsluter våra kroppar med.

Guds rike är inget statiskt tillstånd, det är ett stycke liv i förvandling.  Lärjungarna grälade om vilken plats i förhållande till Jesus de skulle ha i en kommande härlighet. När de grälade visade de att de inte förstått vad Jesus talade om. Jesus talade om Guds rike som en pågående händelse, precis som livet i sitt ständiga blivande. Guds rike är inte heller ett statiskt tillstånd eller en avlägsen plats utanför tid och rum. Om det vore det så skulle tron bara vara ett fönster mot en värld som ligger utanför vårt livsrum.

Guds rike är inte utanför vårt livsrum utan mitt i, Guds rike är nära. Hur ser då vårt livsrum ut? Föreställ dig att vi skulle kunna förnimma alla de händelser av förvandling som sker i det vi kallar värld. Alla rörelser i den molekylära världen och den tidsresa som pågår i kosmos med alla planeter, stjärnor och andra himlakroppar. Allt detta är som en enda stor pågående händelse och i denna rörelse lever våra kroppar.

Också vi är indragna i en tidsresa, som kroppar under pågående förvandling från spädbarn till åldring. Och just som människor har vi fått förmåga till inblick och deltagande i livets mysterium. Att, som Jesus uttrycker det, ”vara de andras tjänare”.

Naturvetenskapen och kunskapens horisont har vidgats både i mikro- och makrokosmos: Vår politik och de sociala strukturer som vi skapat har krympt. Genom nations- och egendomsgränser har vi förnekat många människor deras mänskliga rättigheter: ekonomiska, sociala och kulturella.

Vi har också misslyckats med att avskaffa all rasdiskriminering. Där innanför våra avgränsande trygghetsbubblor ökar vår rädsla för förändringar och för nya rättvisa relationer. Så var det också när Jesus berättade om den förändring som väntade honom ”De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda.” läser vi i evangelietexten om dem som följde Jesus.

Med rädslan följer en mänsklig reaktion att ta till våld. Vi behöver bara lyssna på den svenska Nato-debatten för att höra hur den genljuder av krav på ökade försvarsanslag och tro på den starkares förmåga att mildra vår rädsla. Vi tror att den militära styrkan ska ge oss den trygghet vi söker.

Vi är också rädda för att flyktingarna ska kräva att vi förändrar våra levnadsvanor. Det är samma osäkerhet som får länderna på Balkan att rulla ut taggtrådsstängsel när emigrantskarorna växer. Vi inbillar oss att emigration är något unikt och främmande som går över och att Europas gränser aldrig ska försvinna. Vi försöker avskilja den plats på jorden som vi lever på för oss själva, trots att emigration alltid varit en del av mänsklighetens historia och att gränser ständigt ritas om.

Detta är ett misslyckande. Vår tids rädslor och och framhävande av narcissistiska personlighetsdrag har hindrat oss att överbrygga klass- och nationsgränser. Det är till oss Jesus säger: ”den som vill vara stor ska vara de andras tjänare.” Hans ord är en kritik av vår karriärkultur där marknaden profiterar på vår önskan att ha hög status. Vår uppgivenhet inför de växande ekonomiska klyftorna får drömmen om en ny värld att verka avlägsen. Men vägen mot Guds rike går inte genom rikedom eller avgränsningar utan genom att vara de andras tjänare.

Jesus visar på ett sätt att bygga mänsklig gemenskap och distanserar sig från herrarnas härskarteknik och furstarnas maktutövning. Han vill ingjuta mod i dem som vill följa honom: Modet att leva utan facit. Modet att leva utan att överta en färdig framtid. Modet att leva som en del av den skapande gudens verk. Som när musik förvandlar tystnad till oinskränkt skönhet.

1 kommentar på “Modet att leva utan facit

  1. Rolf Ahlqvist skriver:

    Du skriver om att de som lever och vill följa Jesus måste ha modet att leva utan facit. Men är det inte att överta ett facit
    med en paradisförkunnad framtid som Jesus utlovar åt oss troende. Och fram till det, bör vi ur det troende folket, hjälpa Gud i hans och vår kamp mot gemensam universell motståndare, denne som haft och har stor makt i vår jordiska värld.Fram till den dag synden skyndat färdigt mot sitt komplement straffet, och där nått sin rätta tillfredsställelse.

    Enligt Friedrich Hegels tes- och antites-mönster kan manssamhällets modernitetetselit nu kanske vara nöjda över att ha arbetat sig tidsligt fram igenom en besvärlig värld, till den länge väntande postmodernitetens antites. Som i sin ögonblicksbubbla alltmer når fram till det eviga nuet, med nyskapande digital IT-teknik. Ja, kanske en slutlig syntes då har nåtts, där det kvinnliga ”eviga rummet” alltmer utbreder sig. Då kanske som del i Jesu återkomsts paradis, som vi troende och en del teologer väntar på, men troligtvis inte så många politiker, som är aningslöst oväntande efter decennier av ateism och sekularism, om sådant.

    Men bortvändheten från Gud i Sverige kan nu vändas till en tillvändhet, om det är rättvisa som ska skipas, och inte nåd med paradislandet Sverige, Sweden. Ävcn om paradistanken gått norrut, är det
    de övriga nordiska länderna som mer odelat lämpar sig för det. Nu när evolutionens kosmologiska rumtidsåtta(8) syns vara i en vändpunkt. (Gud eller inte ens Högre makt får väl egentligen inte skrivas enligt elitmobbarna) Men den franska filosofen Jacques Derrida trodde på att en total,
    allomfattande rättvisa framöver skulle skipas.Hur nu det ska gå till, men jag kan tänka mig att Gud är pådrivande med det trots allt.

    Så upphörande av kriser kan det allteftersom
    bli, efter 50 år av andligt ökenklimat. Där det endimensionella praktiska, sekulära,
    endimensionella, instrumentella förståndet fått styra alltför enväldigt, på bekostnad av ett styrelseskick med kompletterande existentiell, förnuftig, politisk och andlig överblick.