Nato’s nya krigsorganisation har en global agenda.
Svenska kyrkan och andra kyrkor i Sverige är, som del av den världsvida kyrkan, kallade att vara en röst i samhället: mot fattigdom och för en rättvis fred! Detta förutsätter en  fortlöpande förnyelse av de grundläggande perspektiven på vapenexport och militära försvarsallianser.

Som en del av den internationella kyrkan behöver vi med viss regelbundenhet vända på kartbilden: så att det väldiga Antarktis utgör ”mössan” på vår globala kropp och upptäcka att Afrika står i centrum för en sådan världsbild. Sverige bildar i detta perspektiv en liten ”snigel” i en jättestor potatisåker. Men om vi lyssnar på den svenska försvarsdebatten så låter det som om den lilla snigeln och dess medlemskap i Nato är avgörande för världsfreden. Denna världsfred som för länge sedan är ett minne blott.
Från tiden då Nato bildades som en försvarsorganisation fram till i dag har Nato förändrats till att bli en organisation som använder militär makt för att nå globala politiska mål.
När Sovjetunionen upplöstes var det nya Ryssland inställt på att bli en del av Europa och detta kunde ha blivit en öppning mot en ny världsordning. Men för USA hägrade möjligheten att utnyttja Rysslands svaghet och att utveckla ett ”Pax Americana”, en världsordning med ekonomisk, politisk och militär dominans från USA.
Som försvarsorganisation hade NATO aldrig behövt gå i krig, men nu antog man en ny doktrin för att kunna använda militär makt utan att något medlemsland varit utsatt för angrepp. Detta har varit omstritt eftersom det öppnar för interventioner utan ett tydligt beslut från FN. Denna nya doktrin är en tydlig indikation på NATO’s ambitioner att förändra världsordningen och den tillämpades i krigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Alla dessa interventioner påbörjades utan FN mandat.
Kriget mot Libyen påbörjades dock  med stöd av FN-resolution nr 1973 som tillät upprättandet av en flygförbudszon. Detta begränsade mandat avsåg att skydda civila som demonstrerade i Benghazi. Denna flygförbudszon utvecklade NATO dock snabbt till ett totalt krig med regimskifte som mål och där skyddet av civila kom att spela en ytterst perifer roll. I detta krig deltog JAS-plan ur det svenska försvaret.

Professor Horace Campbell vid Syrakusauniversitetet i New York har undersökt de politiska och ekonomiska kriserna i början av det tjugoförsta århundradet utifrån NATO:s intervention i Libyen. Han spårar ursprunget till konflikten i ett större sammanhang än enbart den arabiska våren och förklarar den delvis med den utvidgade roll NATO tagit efter kalla kriget. Denna militära organisation, hävdar han, är det instrument kapitalistklassen i Nordamerika och Europa använder för att tvinga på resten av världen sin politiska ordning.

Professor Maximilian Forte vid Concordia-universitetet i Kanada ifrågasätter att NATO’s militära kampanj i Libyen verkligen handlade om att rädda liv. Han hävdar istället att NATO’s kampanj representerar den fortsatta militariseringen av västs, särskilt USA:s, utrikespolitik och den nya ”militära humanismen”. NATO’s krig i Libyen utmålades som en humanitär intervention i FN:s regi – bomber för att ”rädda liv”- men försök till humanitära lösningar och fredssamtal saboterades av NATOS krigföring och Libyen förhindrades att komma till tals i FN.

Varken målet att ”rädda liv” eller  Gaddafiregimens påstådda brott mot mänskliga rättigheter kan rättfärdiga vad Nato tvingade fram. Långt fler människoliv gick förlorade än om det inte skett någon utländsk intervention över huvud taget. Detta krig handlade inte om mänskliga rättigheter. Det var inte heller enbart en fråga om olja, gas och vattentillgångar, även om dessa råvaror hade avgörande betydelse.

För att förstå NATO’s krig i Libyen behöver vi vända på världskartan och inse Afrikas betydelse för den globala världsmakten. Kriget var planerat långt innan demonstrationerna i Bengazi  börjat och bör ses som en del av USA:s militarisering av sina relationer till Afrika. Kriget var ett led i strategin där Pentagons AFRICOM strävade efter att bromsa Pan-afrikanska initiativ av till exempel det slag Muammar Gaddafi försökte införa:
Gaddafi hade stött skapandet av den afrikanska centralbanken och byggandet av en afrikansk monetär union, en konkurrent till dollarn som ensam reservvaluta.

Det var samma projekt som tidigare inneburit Saddam Husseins dödsdom och som skapat oro i förhållandet mellan USA och Kina. I ett globalt sammanhang ingår Libyenkriget i konflikten mellan USA (på nedåtgående) och Kina, Ryssland och andra (uppåtgående) regionala makter. I slutet av 2010 var Kina den största investeraren i Libyen. De fördjupade kontakterna mellan Libyen och Kina, som en del av Kinas satsningar i Afrika, skedde parallellt med Libyens aggressiva finansiella operationer i december 2010. Troligen utgör detta den viktigaste orsaken till NATO´s och USA`s intervention i (eller krig mot) Libyen.

Vår världsbild behöver fördjupad kunskap om de stora, ofta dolda, samband som finns i den globala kampen om ekonomisk, politisk och militär dominans. Den enorma ekonomiska ojämlikheten i världen är ett resultatet av en ekonomisk organisation som upprätthålls genom militär maktutövning. Denna militära maktutövning skapar konfliktområden som hotar att initiera ett tredje världskrig.

I det perspektivet är Sverige inte intressant för imperiemakten annat än som slagfält. Just här i Norden kommer den kommande uppgörelsen om det råvarurika och strategiskt viktiga Arktis att kunna utspela sig. Ett scenario som NATO redan övat i Lappland.
För att förstå vår egen roll i denna världsbild behöver vi vända på kartbilden och inse att om kyrkans opinionsbildning för rättvis fred skall bevara sin trovärdighet måste programmet mot vapenexport utökas med ett ställningstagande mot deltagande i militära allianser och en upplösning av det värdlandsavtal vi undertecknat med NATO.

Källor:

Maximilian Forte, Slouching Towards Sirte: NATO’s war on Libya and Africa.

Horace Campbell. Global NATO and the catastrophic Failure in Libya