Perspektiv på mångkultur och svenskhet del 2.
Bo Nylund fortsätter här sin essä om vårt brokiga kulturarv med perspektiv på reformationen.
Reformationen svarar mot ett behov.
Martin Luther var influerad av den tradition som utgick från Ockham, ”via moderna” som den kom att kallas i motsats till ”via antiqua” där Aristoteles och Thomas av Aquino fortsatte att vara vägledare för dem som ägnade sig åt vetenskapligt och teologiskt tänkande. I frågan om den fria viljan följde dock Luther inte alls Ockham.
Det paradigmskifte som således framträder under senmedeltiden och 1500-talet är en viktig del av det som på 1800-talet beskrevs med termen renässansen. Ordet uttrycker den pånyttfödelse av den klassiska antiken som man ansåg ägde rum under denna epok. Efter det romerskt-hellenistiska imperiets fall inträdde – menade man – en mörk och barbarisk tid. Till sist väcktes antiken upp ur sin dvala genom fritt tänkande människors – konstnärers, författares och naturfilosofers – modiga
insatser.
Denna historiesyn rymmer dock förenkling. Kulturarvet från antiken dog inte ut med det romerska imperiets upplösning. I dess östliga och ojämförligt folkrikaste delar överlevde det i form av det byzantinska väldet med centrum i Konstantinopel, ”det andra Rom”, och ägde bestånd under nästan ett årtusende efter det västliga Roms fall. Här levde arvet från antiken vidare och förmedlades till de arabiska, från 700-talet islamiserade folken, inom vilka många betydande
filosofer tänkte vidare i särskilt Aristoteles fotspår. I ett för oss så avlägset område som Ghazni (i nuvarande Afghanistan) fanns under några århundraden lärdomscentra på hög nivå som då inte hade någon som helst motsvarighet i västra Europa.
Sant är att västra och norra Europa utgjorde en karg utmark av den civiliserade världen ända fram till 1100-talet. Möjligen kan den beskrivas som ”den mörka medeltiden.” Trots allt rymmer också dessa dunkla sekler en avsevärd dynamik. Tekniken utvecklades.
Väderkvarnarna började snurra. Vattenkvarnar långt sinnrikare än de antika växte snabbt i antal, särskilt i England. Kamaxeln uppfanns och lär ha konstruerats av en nunna i ett schweiziskt kloster. Dessutom konstruerades just det slags trampvävstol som fortfarande användes ehuru den redan långt tidigare uppfunnits i Kina som så mycket annat på det tekniska området. Skorstenen med värmelagrande murstock uppfanns i Frankrike, men det dröjde till slutet av 1400-talet innan den nådde Sverige. Därmed kunde de gamla pörtestugorna successivt ersättas av något mycket bättre. I pörtet fick röken från den öppna brasan i husets mitt leta sig ut genom ett rökhål i taket. Halten av kolmonoxid i huset måste ha vida överskridit nu godtagbara gränsvärden.
Av stor betydelse blev Karl den stores (742-814) kulturpolitik på 800-talet. Han återupplivade latinet i en tid då detta språk hade gått så skilda vägar att italienare, folket i Västfranken och folken på den iberiska halvön hade svårt att förstå varandra. Det höll på att övergå till olika nationalspråk. Nu återupplivades det klassiska latinet och blev ett gränsöverskridande språk, nödvändigt för den politiska, diplomatiska och vetenskapliga kommunikationen ännu på 1700-talet. Det spreds genom klostren med dess olika ordnar och nådde så småningom även de nordiska länderna. Denna ”karolingiska renässans” kan ha varit lika betydelsefull som den som började i Italien på 1300-talet.
Vi kan föreställa oss en tidsbild. Den som skulle bli den heliga Birgitta reste med ett litet följe till Rom 1349. Digerdöden härjade och man måste undvika områden som var drabbade av ”den svarta döden”. Vi kan tänka oss att de övernattade i kloster eller ”själastugor”, uppförda för pilgrimer. De kan också ha tagits emot i stormannagårdar eftersom Birgitta redan då var känd inom högre kretsar i Europa. Hon var den visionära ”furstinnan av Närke”. Man visste troligen att den märkvärdiga kvinnan hade intervenerat i storpolitiken genom att försöka mäkla fred i kriget mellan Frankrike och England – dock utan framgång. Birgitta kunde i någon mån göra sig förstådd på latin. Hennes latin förbättrades under de många åren i Rom men behövde alltid bli bättre än det någonsin blev. Den som förestod hennes hushåll i Rom, magister Petrus Olavi, förbjöd henne vissa dagar att – så som hon själv så gärna ville – knalla runt mellan Roms många kyrkor och ge allmosor till de fattiga vid kyrkportarna. Hon måste stanna hemma och göra sin latinläxa.
Kyrkan har med alla sina kloster och skolor spelat en roll som inte kan överskattas för tillblivelsen av det Europa som finns i dag. Den främjade bildning och tekniskt kunnande. De stora universiteten, i Paris, Basel och Prag var liksom de allra flesta kyrkans verk. De drog till sig studenter från hela Europa. Den intellektuella friheten var som störst under 1200-talet och ett stycke in på 1300-talet.
Frågan om jorden eller solen var centrum i världsalltet var faktiskt öppen. 1310 hölls en berömd disputation vid Parisuniversitetet. Man ville pröva om astronomen Aristarchos (200-talet f.Kr) kunde ha rätt med sin heliocentriska teori. Man avvägde de argument som talade för och emot Aristarchos. Till sist fanns bara en enda sak som talade mot den heliocentriska teorin, avsaknaden av ”stjärnparallax”:
(Om jorden skulle röra sig i en antagen cirkelbana runt solen på ett år, följer att den under ett halvår flyttar sin position lika långt bort som hela bancirkelns diameter. För en jordisk observatör måste då vinklarna mellan stjärnorna i en viss stjärnbild ha förskjutits i relation till varandra när man betraktade dem från så skilda positioner. Men hur man än försökte med sin tids bästa instrument – siktrör med påkopplad vinkelmätningsapparat – kunde ingen skillnad påvisas. )
Aristarchos måste ha misstagit sig. Det var en hederligt vetenskapligt dragen slutsats – fastän den var fel. Det skulle krävas betydligt vassare instrument för att kunna registrera den stjärnparallax som naturligtvis finns på riktigt. Men varje tid måste lita på de bästa hjälpmedel som står till dess förfogande.
Att de nordiska länderna blev delaktiga i den europeiska kulturkretsen var i hög grad cisterciensernas förtjänst. Denna orden med sitt moderkloster i Clairvaux i Frankrike, sände en grupp bröder som steg i land, förmodligen i Kalmar, 6 juni 1143. (Händelsen borde ingå i motiven för vårt nationaldagsfirande.) De grundade Alvastra kloster redan samma år med generöst stöd av kung Sverker d.ä. och dennes ätt. Det följdes sedan av en lång rad andra, alla anlagda i glesbygd och på natursköna platser. Det blev till sist ett ett dussintal sådana avknoppningar av Clairvaux : Varnhem, Vreta, Sko och Nydala, är kanske de mest kända. De utgjorde kulturhärdar för både boklig lärdom och och agronomisk kunskap. Deras betydelse för civilisationsprocessen i norra Europa kan inte överskattas.
Under 1400-började en för den romerska kyrkan växande kris som på 1500-talet antog katastrofala proportioner. Den stora hierarkiska organisationen hade blivit alltför rik. Klostren hade också hopat under sig enorma rikedomar. Det stora internationella systemet drabbades av korruption och girighet. Skandaler vid påvehovet nötte ner kyrkans prestige liksom kyrkans ohöljda strävan efter makt av världsligt slag, cesarisk makt. Behovet av en omfattande reformation blev tydlig även för många kyrkans män.