I en essä, som publiceras i tre delar, skriver hedersprofessor och förra årets vinnare av ”Uppsalas fredspris” kategori Mänskliga rättigheter, Bo Nylund, om de växande nynationalistiska partierna som ett hot mot det humanistiska arvet. Han konstaterar också att de inte är kompatibla med FNs deklaration om de Mänskliga Rättigheterna.

I vårt brokiga kulturarv finns ingen svenskhet. Att förstå sin identitet genom tillhörighet till en viss klan eller ätt och som innebär att den enskilda  individen närmast tänkts som en cell i en övergripande organism är och har varit utbrett i alla delar av världen. ”Det gemensamma blodet” upplevs vara den viktigaste sammanhållande faktorn i människans värld. Vi ser i dag vilken roll som klanen fått i Mellersta Östern. När staten rämnar är  det till klanen man sätter sin tillit och söker sin trygghet. Dessvärre kommer klaner ofta i fejd med varandra. Olika släkter kan bekämpa varandra under generation efter generation. Exempel på detta  har vi också i Europas och vår egen svenska äldre historia. Många barn har fötts in i ett släktkrig och från sitt livs första dag varit någons fiende.

Den nationalism som växte fram i Europa under nationalromantiken efter 1815 och som vid seklets slut och 1900-talets tidiga del hade blivit till något som liknar en en ny fanatisk religion, har viss inre likhet med klanväsendet. Även nationen rymmer tanken på gemensam börd, på latin natio. Föreställningar om nationen som ett överindividuellt väsen eller organism som levt under århundraden och som måste hållas ”ren” för att kunna leva vidare, befäste sig och sanktionerades av både romantiska filosofer och vissa naturvetare.

I Versaillesfreden 1919 handlade det om att upprätta suveräna nationalstater. Det gick ganska illa. De ohyggliga europeiska inbördeskrig som vi kallar 1900-talets två världskrig hade som en av sina viktiga förutsättningar dessa starkt laddade
ideologiska strömningar. De ledde också fram till de brutala ”etniska rensningar” som drabbade tiotals miljoner människor enbart i Europa.

I dag vinner nynationalismen framgång i stora delar av Europa och  inte bara här. I sådana nynationalistiska kretsar försöker de mer moderata eller  mer taktiska  att undvika rasbegreppet. Man vill inte kallas rasist. I stället handlar det om en nationell kultur som inte bör kontamineras av eller blandas med andra kulturer. Men det förblir hopplöst svårt att definiera vad till exempel det genuint ”svenska” egentligen är.

Mot detta slags exkluderande identitetstänkande har åter och åter, historien igenom, starka motkrafter framträtt. De utgår från att vi alla primärt är människor; alla andra identiteter är sekundära eller tillfälliga även om de i och för sig många gånger kan vara både intressanta och respektabla.

Denna utgångspunkt kan sägas vara uttryck för humanismen. Den förenar sig gärna med en respekt för människan såsom enskild och ansvarig individ. I den europeiska idéhistorien framställs den tidigt av den lärde franciskanen William av Ockham (1265-1349). Han menar att allt som existerar gör det individuellt. Mänskligheten är inte ett överindividuellt väsen utan summationen av alla individer av vårt släkte.

Varje människa har ett begränsat förnuft och en fri vilja att välja det goda och välja bort det onda, även om han medger att vi alla har en viss benägenhet att synda. Med sin fria vilja har varje människa ett ansvar. Allmänbegrepp sådana som människans ”väsen” är en tankeprodukt, inte en objektiv realitet.

Tro och vetande skall inte sammanblandas. De är olika områden vart och ett i sin egen rätt. Världslig makt och andlig makt skall hållas åtskilda och får inte falla varandra i ämbetet. Påven står inte högre än kejsaren. Broder William var kritisk mot den monumentala syntes mellan tro och vetande som Thomas av Aquino presenterade på 1200-talet, i vilken all vetenskap och all troskunskap förenas i ett  gemensamt system, i sig en av den västerländska historiens ståtligaste tankebyggnader.