Genom sin kommentar om svenska män rev påven Franciskus upp en stor reva i den goodwill han skapat för sig själv och den katolska kyrkan när han deltog i reformationsjubiléet. Ingen kan förneka att hans deltagande i jubileet var både modigt och banbrytande och förde den katolska kyrkan och de lutherska kyrkofamiljerna närmare varandra. Samtidigt avslöjade hans gubbiga ”könsrollsskämt” att katolska kyrkan befinner sig långt ifrån att förstå en jämlikhetskultur. Det var en påminnelse om vad prästen Helena Myrstener påpekade när kören av hyllningar av påven var som starkast: ”Hans sexistiska kvinnosyn lyser igenom och kvinnan reduceras till ett instrumentellt redskap”.

Det är inte bara en fråga om  könsroller eller reminiscenser från en latinamerikansk patriarkal kultur utan en farlig ideologi som stöder den nationalistiska, antifeministiska vind som blåser över västvärlden. Den är besläktad med den komplementära människosyn som en gång gjorde slaveriet möjligt och som tillämpades i Sydafrikas apartheidpolitik: Män och kvinnor må vara lika mycket värda men de har olika uppgifter – män ska vara präster och familjeöverhuvud medan kvinnor ska tjäna, lyda och sköta barnomsorgen. Lika värde men olika uppgifter. En välbekant reaktionär ståndpunkt.

Påvens uttalande, om att svenska män söker kvinnor från andra länder för att kvinnorna i Sverige är starka, kunde lika gärna ha gjorts av ”en man som heter Ove”, men är knappast försvarbart av Jesu Kristi ställföreträdare (Vicario di Gesù Cristo) på jorden. Yttrandet kan uppfattas som ett sätt att att förminska männen till att inte klara av jämlika relationer och att  pådyvla svenska kvinnor ansvaret för svenska mäns sexturism och utnyttjande av utsatta kvinnor i andra länder.

Påvens försmädliga skratt, efter att ha citerat myten om männens dominansbehov, avslöjar skräcken att bli betraktad som en icke-man, som en svag man i förhållande till en stark kvinna. Han inordnar sig med sitt skratt i männens makthierarki där män mäter sig mot andra män, konkurrerar och presterar i förhållande till andra män för att upprätthålla sina maktterritorier.

Han inordnar sig i vad Raewyn Connell kallar hegemonisk maskulinitet som konstrueras i relation till olika underordnade maskuliniteter och i relation till gruppen kvinnor. Den översta maskuliniteten är normen och innefattar relativt få och består av män med makt. I den lägsta positionen i hierarkin blir vissa män nedvärderade som uppfattas som svaga eller feminina. Med sitt skratt åt männen som inte klarar av en relation till starka kvinnor inordnar sig Jorge Bergoglio i den hierarki där män relaterar sig till andra män av rädsla att bli betraktad som omanlig. Kanske rent av en reaktion på mötet med den svenska ärkebiskopens briljanta och starka ledarroll?

Hur som helst utgör ärkebiskop Antje Jackeléns kommentar till påvens uttalande en lysande kritik, inte bara av ett dåligt skämt utan också av hela den katolska kyrkans maskulina makthierarki: ”att leva i enkönade miljöer gör det kanske inte så lätt att i alla stycken uppnå en balanserad människosyn. ”