Vår samtid präglas av en deprimerande frånvaro av framtidshopp. Efter den senaste tidens partiledardebatter kände jag en tom saknad.

Vi måste vinna tillbaka framtiden

Arne Carlsson

Vår samtid präglas av en deprimerande frånvaro av framtidshopp. Efter den senaste tidens partiledardebatter kände jag en tom saknad. Var fanns det passionerade engagemanget för de stora frågorna: klimathotet, bankkrisen, de växande klassklyftorna och demokratin som är kringskuren av det globala finanskapitalet. Min kvardröjande känsla efter debatterna är att skillnaden mellan de politiska lösningarna handlar om några miljarder mer eller mindre på olika kostnadskonton.

Samtidigt växer min känsla av att något oundvikligt destruktivt håller på att hända. Parallellt med avsaknaden av entusiasm i de politiska projekten växer en hotfull stämning fram. Bristen på framtidstro och tillit ger utrymme för jakten på syndabockar. Det självklara ”förbudet” mot antisemitism luckras upp i de nationalistiska kontexterna och dyker upp till och med i riksdagens motioner. Högerextrema politiska rörelser runt om i Europa är inte sena att utnyttja läget. Några politiker anammar en främlingsfientlig politik i den naiva förhoppningen att de genom att normalisera extremisternas synsätt ska locka till sig deras anhängare. Andra politiker ligger lågt och hoppas på att hatets vindar skall blåsa över.

Tidigare fanns ”de stora berättelserna”: t ex upplysningen, modernismen, den kapitalistiska teknovetenskapen och det klasslösa samhället som visioner vilka höll liv i människornas hopp. Men enligt filosofen Lyotard har dessa berättelser, som tidigare förklarade världen och utlovade emancipation, nu krackelerat och vi lever i en tid av hopplöshet i det tomrum som uppstått.

Men det faktum att dessa storslagna utopiers tid nu är förbi betyder inte att behovet av visioner har slocknat. Att återvinna hoppet om framtiden som dessa berättelser utlovade är varje generations möjlighet: Att formulera drömmen om ett radikalt annorlunda samhälle – präglat av genuin demokrati, jämlikhet, jämställdhet och ekologisk hållbarhet.

Men där vilar också risken, långt ifrån alla narrativ är lika rimliga och många av dem är fientliga både mot mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Förutom den högerkristna vantolkningen av kristen tradition kan vi nämna Samuel Huntingtons idé om civilisationernas kamp, nazismen, kriget mot terrorismen och nyliberalismens tilltro till den oreglerade marknadens effektivitet.

I den kristna traditionen finns det profetiska arvet  med en uppfordran till rättvisa och rättfärdighet. Detta arv har genom skapelseberättelsen ett naturligt globalt perspektiv. Eskil Jonsson, med rötter i den norrländska väckelsetraditionen, har i boken ”Att vara eller inte vara en kyrka”,  lyft fram förvaltarskapstanken  som utgår från att människan skapats av Gud att vara förvaltare av skapelsen. Detta rimmar väl med Johan Rockströms vision av världens länder och företag som planetära förvaltare: ”Att sköta vårt gemensamma hem, jorden, är inte enbart ett gemensamt ansvar, det är vägen till moderna, framgångsrika och lyckliga samhällen i framtiden.”

Att våga ta konfrontationen med individualismens och marknadsekonomins hegemoni och bryta med nationalistisk och individualistisk egoism är en utmaning för en kyrkan som vill vara profetisk. Det kräver tillit och samarbete i en värld med återkommande ekologiska och sociala chocker.

Om Brexit var ett symtom på egoism så är kyrkans alla diakonala arbetare ett symtom på en underliggande vilja till samhörighet. Om privatisering av gemensam egendom är ett socialt uttryck för privat vinningslystnad så är offerviljan bland alla hjälparbetare bland krigets ruiner uttryck för ett osjälviskt medmänskligt ansvar. I dag är det kyrkans ansvar att vinna framtiden tillbaka tillsammans med alla människor av god vilja.

2 kommentarer på “Vi måste vinna tillbaka framtiden

  1. Torgny Rabe skriver:

    Instämmer Arne Carlsson, men för tusan, tappa inte sugen!
    Mvh, Torgny Rabe

  2. Arne Carlsson skriver:

    Tack Torgny!