Så är sommaren över och vi kan överblicka och sammanfatta mediernas bild av den kristna opinionen. Som vanligt under en sommar med nyhetstorka finns det utrymme för pseudodebatter och tidningsankor.

Vem tar ansvar för den kristna opinionen?

Arne Carlsson

Så är sommaren över och vi kan överblicka och sammanfatta mediernas bild av den kristna opinionen. Som vanligt under en sommar med nyhetstorka finns det utrymme för pseudodebatter och tidningsankor.

Också detta torftiga debattklimat kan ge upphov till nya erfarenheter att dra lärdom av. Ärkebiskop Antje Jackelén utsattes ännu en gång för personliga påhopp, hat och lögner i sociala medier och beskrev Twitter som en avrättningsplats. Hon drog konsekvenserna av detta och beslutade att använda Twitter mer som en informationskanal än som en kommunikationskanal. Ett beslut som är värd all respekt, samtidigt som hennes ”lekfullhet” hade behövts där, istället för skarprättarnas elaka ordval.

En av sommarens stora mediehändelser blev #mittkors-kampanjen, som genom sitt upplägg skapade dels en polarisering mellan kristna och dels blev en möjlighet för nyfascistiska rörelser att utnyttja. I debattens skuggor hördes också de ihärdiga protesterna mot Svenska kyrkans ledning. Man menar att religionsdialogen, främst med judar och muslimer, gör den egna kristna identiteten otydlig. Att debatten gick snett kan vi väl vara överens om, svårare är det att komma överens om vems ansvaret var, men viktigare än skuldfrågan är att ta ansvar för den fortsatta opinionsbildningen i kyrkan.

Det är orimligt att kräva av kyrkans ledning att de själva ska delta i vimlet av bloggar, FB-inlägg och Twitterkommentarer, för att bemöta alla dessa kritiska röster av växlande kvalité och sanningshalt. Det man däremot ska förvänta sig av de ansvariga i kyrkan är en öppen och kontinuerlig kommunikation med allmänheten så att opinionen är medveten om vad kyrkan står för. Det behövs ett specialiserat kommunikations- och informationsarbete som kontinuerligt deltar i samhällsdebatten och förser massmedia med debattartiklar och informationsskrifter.

Ett bra exempel på ett sådant kommunikationsprojekt är ”Ett biskopsbrev om klimatet”. För att detta dokument ska hållas levande krävs dock ständiga uppföljningar i tillämpning av brevets slutsatser.  Kyrkan behöver visa att den menar allvar genom att knyta an till nya fakta som publiceras. Forskaren James Hansen har i sommar visat i en ny rapport hur kretsloppet mellan en massiv avsmältning i Antarktis och på Grönland redan har startat en exponentiell höjning av havsvattennivån. Detta innebär att våra beräkningar för ett katastroftillstånd tidigareläggs 5 – 10 gånger snabbare än väntat. Då finns det verkligen skäl att följa upp biskopsbrevets kallelse till handling.

Kyrkan har också ett initierat ett radikalt program för att minska mängden krigsmateriel och har anledning att bevaka hur Sverige i dag säljer vapen till auktoritära stater och därigenom stöder krigshandlingar. Detta samtidigt som vi reser murar mot de människor som försöker fly från detta helvete.

Om vi vill vara en kyrka i ett land som bidrar till fred och mänskliga rättigheter finns det rika tillfällen att aktualisera hur en omänsklig och kortsiktig maktpolitik i  t.ex. mellanöstern förstör människors möjligheter att leva. Vi har avstått från att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, men våra vapenleveranser fortsätter.

I det samhällsklimat vi lever, där starka krafter verkar för att återupprätta det kalla krigets retorik och kapprustning, är det ytterst viktigt med oberoende röster som förmår att analysera motsättningar och krigshandlingar. Vilka var orsakerna bakom Libyenkriget, Isis, Irak, Afghanistan och konflikten i Ukraina? Om vi inte känner till dessa fakta så finns det stor risk för att kapprustning och ökade motsättningar drar in oss i ett tredje världskrig.

Det finns alltså viktigare kyrkliga engagemang att satsa publicitet på än en inomkyrklig pseudodebatt om värdet av att bära ett kors om halsen. De svenska rikstidningarna borde kunna avstå från att släppa fram och återge  en återkommande liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot i Svenska kyrkans ledning.

Vad betyder det att tro på en skapande Gud som verkar i världen? Vad betyder det när psalmisten säger ”Du gör jorden ny”? Vad betyder det att Svenska kyrkan hör till de samfund som bidrar mest i världen med resurser för att stödja kristna minoriteter i mellanöstern?  Vad betyder kyrkans stöd av Kairosdokumentet för kristna palestinier?

Vad vi behöver är inte en kyrka som drar sig tillbaka för att odla en teologi som begränsar Guds handlingar till de individuella perspektiven. Vi behöver en kyrka som istället intensifierar sin kommunikation med omvärlden, en kyrka som regelbundet producerar opinionsbildande artiklar, bloggar och studiematerial.

Vi behöver fler biskopsbrev och en ärkebiskop som är lika aktuell i samhällsdebatten som i kyrkans inre uppbyggelsearbete. En kyrka vars budskap och profetiska kallelse blir så välkänd i det svenska medielandskapet  att det inte längre finns utrymme för förtal och desinformation.
Arne Carlsson

2 kommentarer på “Vem tar ansvar för den kristna opinionen?

  1. Eskil Jonsson skriver:

    Mycket bra Arne! Du har kanske läst min debattartikel i senaste KT.

  2. […] Carlsson i Dagens Seglora: Vem tar ansvar för den kristna opinionen?, 10 sept. http://dagensseglora.se/2016/09/10/vem-tar-ansvar-for-den-kristna-opinionen/ Jag vet inte vad det är för slags djur som Carlsson beskriver. Läsaren anmodas fundera över om […]