Almedalsveckan är avslutad. Omkring 40 000 människor har tagit sig till Gotland, minglat och trängts på gator och gränder, debatterat, samtalat, lyssnat och agiterat.

Osynlig i Almedalen

Ylva Liljeholm


Almedalsveckan är avslutad. Omkring 40 000 människor har tagit sig till Gotland, minglat och trängts på gator och gränder, debatterat, samtalat, lyssnat och agiterat. Jag älskar verkligen denna vecka. Så mycket uppriktigt intresse för samhällsfrågor, politik, miljö, näringsliv, kyrka.

I Domkyrkan har partiledare och partiföreträdare samtalat om sina drivkrafter och liv, långt från partipolitisk agitation eller mediayta. Veckan har bjudit på omkring 3800 seminarier och det är folk, ofta fullsatt, på nästa alla. Kvaliteten är ofta hög, publiken är kunnig och kräsen och utbudet nästan oändligt. På flera mingel var rosévinet utbytt mot lokalproducerad äppelmust – en ny trend? – och även om festerna är många och nätterna långa så står hon där igen, morgonen därpå. Den bildningshungriga almedalsmänniskan som försöker förändra världen till det bättre.

Inte blir det sämre av att näringsidkarna drar in storkovan. Varenda resturang är proppfull, ICA Torgkassen har kassaköer som för tankarna till Ullared och torghandeln är i full gång. Det är liv och rörelser över allt, det äts och dricks och barnen hoppar på de lekinbjudande lammskulpturer som är placerade utanför ICA-affären. Solen skiner. Det är som att vara utomlands. 

Därför känns det extra sorgligt när våra vänner från Rumänien, de som sitter med pappmugg i hand, lakoniskt konstaterar att Almedalsveckan ur deras perspektiv är en ”very bad week”. Faktum är att det är en av de minst inkomstbringande veckorna hittills. Ingen har tid att lägga en slant i deras muggar.

Det kan förstås vara så att alla de 40 000 besökarna hör till dem som bestämt sig för att hjälpa på annat sätt. Som inte vill uppmuntra tiggeriet genom att lägga pengar, som ändå inte gör någon skillnad i längden. Kanske skickar man regelbundet pengar till någon hjälporganisation istället. Troligen är det så.

Jag vet att pengar i muggen gör skillnad på kort sikt i alla fall. De går till att färdigställa Genesas hus. De går till Ionelas sjuka barnbarn och till Ancutas sjukhusräkning. Men jag vet inte om de förändrar någonting i längden och därför har jag förståelse för dem som inte ger pengar, även om jag gör det själv.

Det handlar inte om det. Det handlar om att våra rumänska vänner aldrig någonsin känt sig så osedda som under Almedalsveckan. Människor ser dem inte, de är luft. Icke-existenser.  Alla går förbi, ivrigt pratande med varandra. Snabba steg på kullersten, brunbrända ben eller vita som ännu inte hunnit vara i solen. Högklackat – så dumt i den här stan, bättre med gympaskor eller platta sandaler. Några stannar till och börjar prata med varandra, mitt framför henne som sitter där. Skymmer hennes sikt för en stund utan att inse att de klivit in i en annan människas utrymmeszon. Först när de pratat klart kan hon hon fortsätta att titta på alla fötter, ben och höfter som passerar.

En vän till mig tillverkade skyltar med texten ”Ser du mig” som några av våra vänner höll upp. Lite hjälpte det. En och annan hajade till, log lite till hen som satt därnere, sa något urskuldade om ”inga kontanter tyvärr”, skyndade vidare. Någon annan blev provocerad. Började skälla.

Men hellre det än att inte bli sedd alls.

Ylva Liljeholm

Kommentarsfältet är stängt.