Det är språkcafé i Älta kyrka. Vi är sju svenskar och sex personer med afrikanskt ursprung som samlas i entrén där fikat omsorgsfullt står framdukat.

Ge så ska du få

Alice Braun

Det är språkcafé i Älta kyrka. Vi är sju svenskar och sex personer med afrikanskt ursprung som samlas i entrén där fikat omsorgsfullt står framdukat. Melon, kakor, jordgubbar, saft, kaffe blandar sina dofter i caféet. Solen gassar in genom glasväggen och träden utanför lyser med sin ljusgröna, nyutslagna färg. Ytterligare tre familjer anländer till kyrkan när Rony, vaktmästare och språklärare i Älta kyrka leder oss in i kyrkorummet.

På min ena sida sitter Fadja, en kvinna från Syrien med sina tvillingpojkar i treårs åldern. På min andra sida sitter Gassan, också han från Syrien. Han är här med sin fru och deras fem barn. Vi tar i hand och presenterar oss.

 Michel, pedagog i Älta kyrka, lockar med sig tvillingarna och de andra små barnen till ett annat rum. Rony, även han från Syrien, delar ut ett papper med alfabetet. ”I dag ska vi lära oss bokstäverna och hur de uttalas” säger han långsamt på svenska. Intill varje bokstav står det även på arabiska och hur det uttalas.

 ”Aaaa” som i apa” säger jag. ”Aaaa” svarar Fadja och Gassan. ”Beee som i banan. You know banana”. Båda pratar engelska. Vi tar oss vidare, vokaler, konsonanter. ”J som i jag” säger jag och pekar på mig. ”Jag means me”. Fadjas pojkar kommer springande och hon går i väg en stund. Gassan passar på att presentera sin fru som sitter intill med deras sex månaders son. ”Där är mina två äldsta barn som är 16 och 14 år”. Gassan pekar tvärs över bordet där en pojke och flicka vinkar tillbaka. ”Båda pratar svenska. Vi har varit i Sverige i 14 månader så de har gått i skolan” förklarar han.

 För tre månader sedan fick åtta familjer permanent uppehållstillstånd i Älta och personalen i från kyrkan knackade på och frågade om de kunde hjälpa till med något. Kommunen hade endast ställt dit några sängar och eftersom familjerna som kom från olika förläggningar i Sverige bara hade några väskor med tillhörigheter behövde de i stort sett allt.

Michel gav sig ut på Facebook och inom loppet av några dagar hade han lyckats samla människor från hela Älta som ville skänka allt från porslin till tv-apparater och barncyklar. De nya hemmen kunde fyllas med det som familjerna behöver för sin vardag.

 Fadja kommer tillbaka, ”Kåå som i katt”, you know cat”. Vi skrattar, vi pekar, vi blandar språk och vi ljudar oss igenom alfabetet. ”Öööö som i ö, you know island. Yes crazy but Ö is also a word”. Jag inser plötsligt att mitt språk har många nivåer, så mycket av det självklara blir plötsligt svårt att förklara. Jag tittar på Gassan och hans familj med barn i alla åldrar. De har en utstrålning som utmärker dem…de skrattar, ser så lyckliga ut…älskande människor, som om de vore utvalda…Jag hittar inte orden…tagen av deras värme.

 ”Nu blir det Bingo!” Barnen rusar in i rummet och klättrar upp i sina föräldrars knän. Vi får fylla i ett rutat papper med siffror från 1-25. Rony plockar ut en kula med en siffra i en skål och ropar ”Tio…Elva…Fjorton” Först i lodrät rad får bingo. På det viset lär vi oss siffrorna. ”Bingo!” ropar Gassans 14 åriga dotter. Hon får gå fram till vinstbordet och väljer en Disneyservis med Frostmotiv. Hon räcker över servisen till sin nio åriga lillasyster som skiner upp.

”Åtta…tolv…tjugotre” ”Bingo!” ropar Gassans femåriga dotter. Hon väljer en skallra med bitring som hon räcker fram till sin lillebror. Tredje bingo går till mamman i samma familj. ”Fusk!” ropar jag, ”Tre vinster i rad till samma familj är inte rimligt!”. Hon väljer en skål i glas. Turen vandrar vidare till andra barn och andra familjer.

Gassan tackar för lektionen innan vi skiljs åt. Jag stannar en stund och pratar med Fadja som berättar om sin resa genom kriget, att överleva dygn av bombningar och död, via Kazakstan till Sverige. ”Men det är ingenting jämfört med Gassans familj!” berättar hon. ”De kom med gummibåtarna”.

 När jag cyklar hem kommer tårarna. Jag vet inte varför jag gråter eller vad dessa familjer har gjort med mig, men något är annorlunda. Nya frågor…ny förundran…djup beundran. Hur kan en familj som har förlorat hela sitt liv och levt på gränsen till död och drunkning, vara så levande och kärleksfull? Hur kan en femåring välja en bitring och ge bort sin enda vinst till sin lillebror?

De som nästan inget har ger allt. Den näst minsta ger till den minsta utan tvekan. Jag tror aldrig jag har aldrig bevittnat en större kärlek. Är det givandet av just den kärleken som utmärker denna familj? ”Be så skall du få” står det i Bibeln, det borde stå ”Ge så skall du få”. Och därför är det jag som ska tacka. Tack för att ni visade mig er storhet. Tack för att ni öppnade nya rum i mitt inre. Tack för att ni kom till Sverige och ger så frikostigt av er mänsklighet. Det behöver vi mer än någonsin. 

Kommentarsfältet är stängt.