Måste vi inte börja tala om ”kapitalismen”? Denna genomgripande samhällsorganisation som uppenbarligen inte fungerar. Börjar inte samtalsklimatet i en allt mer krisande global ekonomi att likna det samtalsklimat som råder i en familj där barnen tiger om sin alkoholiserade pappa? Runt sekelskiftet skrev ekonomen John Kenneth Galbraith om hur ordet kapitalism gradvis knuffats ut ur det politiska samtalet, till förmån för det mer neutrala marknad.

Vi måste tala om kapitalismen

Arne Carlsson

Måste vi inte börja tala om ”kapitalismen”? Denna genomgripande samhällsorganisation som uppenbarligen inte fungerar. Börjar inte samtalsklimatet i en allt mer krisande global ekonomi att likna det samtalsklimat som råder i en familj där barnen tiger om sin alkoholiserade pappa?

Runt sekelskiftet skrev ekonomen John Kenneth Galbraith om hur ordet kapitalism gradvis knuffats ut ur det politiska samtalet, till förmån för det mer neutrala marknad. Det kan ses som ett led i att stärka bilden av den nyliberala ekonomins vetenskaplighet och avpersonifiera ekonomins aktörer för att att låta ”Washington consensus” framstå som den enda vägens politik.

Men den nyliberala ekonomin är, liksom alla ekonomiska teorier, en tankekonstruktion som inte har verifierats genom empiriska studier. Vi är helt enkelt indragna i ett globalt experiment som fungerar lika illa som den gamla kapitalismen, så som den såg ut före 30-talskrisen innan man lärde sig av Keynes att balansera hög- och lågkonjunkturer med hjälp av nationella regleringar.

Thomas Piketty konstaterade för några år sedan att avkastningen på kapital har blivit högre än tillväxttakten i ekonomin, precis som för 100 år sedan, och att både kapital och inkomster ansamlas hos några få procent medan resten blir fattigare. Denna ojämlikhet är en del av den ekonomiska kris som gör det möjligt att tjäna pengar på pengar men samtidigt gör det svårare att få vinst i den reala ekonomin genom att investera i handel, fabriker och produktion.

Möjligheten för de redan rika att tjäna ännu mer pengar på börser, fastigheter och allehanda värdepapper växer, medan möjligheten hos vanliga lönearbetare att hävda sig krymper. Toppskiktets raketfärd in i ännu större rikedom och den samtida medelklassens ekonomiska stagnation har av många identifierats som en av orsakerna till hela finanskrisen.

Tillfälligt har denna utveckling kunnat skylas över genom att bevilja mastodontlån för till exempel bostadsköp. Som någon lite skämtsamt yttrade: ”Jag började med två tomma händer och nu har jag skulder på 4 miljoner”.

Thomas Piketty har konstaterat att ”det finns ingenting i marknadsekonomin per se som säger att inkomsterna och frukterna av vår tids era av globalisering kommer att fördelas på ett sätt som är tillnärmelsevis hållbart eller meningsfullt.” Orättvisorna har permanentats.

Vårt finansiella system bygger i dag på ömsesidig skuldsättning där nya värden skapas genom skuldsättning. Men jordens och människans begränsningar gör att skuldbördan har nått en mättnadspunkt där det inte längre finns tillräckligt stora inkomster eller ekologiskt utrymme för att klara räntekostnaderna för ytterligare skuldsättning.

I likhet med den grekiska ekonomin har världsekonomin börjat närma sig en situation som inte går att bemästra med de traditionella verktygen. Åtstramningsåtgärder eller finansiella stödpaket leder bara till konstgjord andning för ett omättligt och sjukt system. Så länge pengar skapas genom skuld kommer världsekonomins huvudproblem också handla om skuld.

Redan i de grundläggande förutsättningarna för konstruktionen av den globala ekonomin har orättvisorna byggts in i det som kallas Bretton Woods-uppgörelsen. Uppgörelsen som ledde till att IMF och Världsbanken upprättades 1944 avsåg att lösa de stora problem som skuldsatta länder hamnat i efter andra världskriget. Det fanns då två förslag på globala ordningar för ekonomin.

Det ena var John Maynard Keynes snillrika system för att övertala långivarländerna att föra tillbaka sitt överskottskapital till låntagarländernas ekonomier. Han föreslog att en global bank skulle upprättas. Den skulle utfärda sin egen valuta med namnet ”bancor”.

Denna valuta skulle kunna växlas mot de nationella valutorna till fasta kurser och vara avräkningsenhet emellan länderna. Såväl underskottsländer som överskottsländer skulle varje år föras tillbaka till jämvikt. Detta var ett fördelningssystem som ökade det allmänna välståndet samtidigt som det jämnade ut makten mellan länderna.

Han hade en vision av en värld där de fattiga länderna varken är dömda att göra som de rika länderna säger eller dömda att förbli fattiga. Det fanns i detta förslag en möjlighet att låta FN få ekonomiska muskler för sin verksamhet med en gemensam växlingsvaluta. 

USA motsatte sig detta förslag och ville istället tillgodogöra sig fördelarna med dollarn som växlingsvaluta. Deras förhandlare Harry Dexter White lade därför fram ett eget förslag om en stabiliseringsfond där hela bördan att upprätthålla handelsbalansen låg på underskottsländerna, så att ju mer de lånade desto högre blev räntan. White insisterade också på att i stabiliseringsfonden  skulle man få fler röster ju mer pengar man satsade och att ”USA bör ha tillräckligt många röster för att blockera alla beslut”.  I överenskommelsen låg också ett löfte om att upprätthålla värdet på dollar genom en guldreserv, ett löfte som USA bröt tjugosju år senare.

I Bretton Woods-uppgörelsen tvingade USA de övriga parterna att acceptera sitt förslag och hade därigenom riggat den globala ekonomin till sin fördel och garanterat fortsatt amerikansk dominans och de fattiga nationernas permanenta skuldsättning.

Vi måste börja tala om kapitalismen som inte fungerar och söka efter reformer i den globala ekonomin som kan lösa de skuldsatta länderna från en förlamande fattigdom. Det är den enda möjligheten om vi ska hitta vägar ut ur klimat- och fattigdomskrisen!

Arne Carlsson       

5 kommentarer på “Vi måste tala om kapitalismen

  1. Bengt Olof Dike skriver:

    Javisst skall vi tala om kapitalismen, Arne, eller – snarare – den sociala marknadsekonomin, vilken på sin tid rekordsnabbt byggde upp dåvarande Västtyskland till en välfärdsstat.

    Men den avgörande frågan är ju, om Du kan presentera ett hållbart ekonomiskt system, som är mer framgångsrikt än det som Du kallar kapitalismen men jag benämner social markandsekonomi.
    Jag väntar med spänning på att få läsa ´Ditt alternativ!

  2. Eskil Jonsson skriver:

    Arne har helt rätt. Kapitalism är när man samlar pengar på hög mest för egen vinning. Kan alltså även vara statskapitalism.
    Den nyliberalism vi ser nu utgör ett allvarligt hot mot världsfreden och även EU förstås. Man ser ju vad som nu händer. Samhällseliten bävar!

  3. Arne Carlsson skriver:

    Tack för din kommentar Bengt Olof! Mitt alternativ är att låta marknadsekonomin vara reglerad så att alla spelare får samma möjligheter och att också andra värden än”pengar” får en chans, t.ex. klimatet. Att inte låta bankerna sköta penningmängden skulle också göra det lättare att undvika de ”bubblor” som nu uppstår, int minst på bostadsmarknaden. Det faktum att mycket rika företag och personer kan undkomma den gemensamma ansträngning som skatt utgör vore väl något som skulle göra marknadsekonomin effektivare. Vi måste tala om kapitalismen och ändra på de riggade förutsättningar som gör de rika rikare och de fattigare än mer utarmade.

  4. John Nilsson skriver:

    ”Food for thought” (för den som har tid och ork):

    https://erikbuys.wordpress.com/2013/04/29/rene-girard-new-economic-thinking/

    Mera utmanande, kanske, men kopplat till ekonomi också detta:

    http://mundanebehavior.org/white-trash-a-class-relevant-scapegoat-for-the-cultural-elite

    Kanske (ännu) mera svårsmält för Dagens Segloras skribenter och läsare, men på samma sätt som ovan, kopplat till den globala ekonomiska utvecklingen:

    http://www.theoccidentalobserver.net/authors/Wallace-White-Males-Scapegoats.html

    http://www.americanthinker.com/articles/2016/03/the_white_working_class_is_the_designated_scapegoat_of_the_ruling_elites.html

    (Tack på förhand, för att ni är så inkluderande, när det kommer till vilka ni låter komma till tals på denna sida.)

  5. John Nilsson skriver:

    Till och med The Huffington Post, på samma tema:

    ”Are Men Society’s Scapegoats?”

    http://www.huffingtonpost.com/vicki-larson/men-accused-of-abuse_b_884660.html