Svenska kyrkan har av tradition varit engagerad i vapenexport och försvarsfrågor. Tillsammans med övriga kyrkor och folkliga fredsrörelser har de utgjort en betydelsefull, kunnig och engagerad opinion för fred och försoning.

De små stegens tyranni…

Arne Carlsson

Svenska kyrkan har av tradition varit engagerad i vapenexport och försvarsfrågor. Tillsammans med övriga kyrkor och folkliga fredsrörelser har de utgjort en betydelsefull, kunnig och engagerad opinion för fred och försoning. I remissvaren på krigsmaterielexportöversynskommittens (SOU 2015:72) betänkande var rättighets- och fattigdomsperspektiven tillsammans med jämställdhets- och demokratikrav genomgående teman. Ärkebiskopen skrev i sitt yttrande: ”Alla människor påstås ha samma människovärde som vi, men verkligheten talar ett annat språk. Sådant ska en kristen kyrka påminna om, även om våra medlemmar har ungefär samma fördelning av politiska uppfattningar som fallet är i Sveriges riksdag.”
Traditionen med breda parlamentariska utredningar, och remissyttranden från folkrörelser och intresseorganisationer, utgör vår demokratiska förankring inför stora och viktiga beslut. Denna tradition har alltmer urholkats och ersatts av opinionsundersökningar och allt för snabbt genomförda reformer. Det är en riskabel utveckling som fått oförutsedda konsekvenser.  Till exempel hade både det fria skolvalet och lärarlegitimationer behövt en grundligare utredning.

Ett uttryck för bristande respekt av den demokratiska beslutsprocessen är också när man undviker parlamentariska utredningar och offentlig debatt genom att göra förändringar i små steg. Till slut är det närmast en formsak att konfirmera den givna utvecklingen. En sådan taktik tillämpades när en ny ekonomisk politik genomfördes på 1980-talet utan någon utredning och debatt.

Samarbetet med Nato är en annan förändring där ”de små stegens tyranni” har tillämpats. Frågan om huruvida Sverige skall närma sig Nato, eller rent av ansöka om medlemskap, är föremål för en sådan smygande process. Sverige har förts allt närmare militäralliansen Nato genom en rad beslut. Dessutom har, på den förra regeringens uppdrag, ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd undertecknats den 4 september 2014. Detta är ett av de mest betydande stegen i Sveriges succesiva närmande till Nato som har skett utan parlamentarisk utredning och folkligt stöd.

Därför befinner vi oss just nu i ett läge där kyrkan och politiskt obundna folkrörelser har en ytterst viktig roll att fylla. Ansvaret vilar tungt på politiskt obundna röster när det råder koncensus mellan de politiska partierna utan att de har förankrat detta i folkopinionen. Om Sverige skulle överge sin alliansfrihet och gå med i Nato, som pekat ut Ryssland som fiende, skulle maktbalansen i Nordeuropa förändras med konsekvenser både för svensk och internationell säkerhet.

Svensk alliansfrihet är en stabiliserande faktor nu när Riyad och Ankara överväger att sända trupper  mot IS och Rysslands premiärminister Dimitrij Medvedev varnar för ett nytt världskrig.  När Nato och Ryssland är inblandade i ett pågående krig och den ena stormakten varnar för att kriget kan eskalera till ett världskrig är det mycket anmärkningsvärt att en proposition om värdlandsstöd för Nato  föreläggs riksdagen utan att någon statlig utredning har förekommit. I detta läge vilar det på den allmänna folkopinionen, och inte minst kyrkan, att kräva en demokratiskt förankrad omprövning av ett beslut med så djupgående konsekvenser.

Det är därför glädjande att en ”Natoutredning” på privat initiativ nu har förelagts utrikesministern och Sveriges Riksdag. En ytterst kompetent grupp av sakkunniga personer har genomfört en utredning utan vare sig direktiv eller pengar från någon person eller organisation. Gruppen består av Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Lars Ingelstam, Stina Oscarsson, Pierre Schori och Linda Åkerström.

Ledamöterna är helt eniga om de slutsatser som redovisas och tillsammans utgör de en ojämförligt kvalificerad grupp av människor med  internationell erfarenhet och försvarspolitiskt kunnande. Utredningen anser att säkerhetspolitiska skäl på ett avgörande sätt talar emot ett svenskt medlemskap i Nato och föreslår en bred satsning på avspänningsåtgärder. Vidare hävdar de att en riksdagsbehandling av värdlandsavtalet bör skjutas upp för att ge tillfälle till en bredare debatt och klargöranden gällande kritiska frågor som rör bland annat alliansfrihet, baseringsområden och kärnvapen.

Om kyrkans tidigare engagemang i vapenexportfrågor ska äga någon trovärdighet måste kyrkan med kraft verka för att ”Natoutredningens” slutsatser får ett kraftigt opinionsstöd och att Sverige ansluter sig till de 121 länder som deklarerat sin ambition att förbjuda kärnvapen.

 

Källa: Natoutredningen, Sverige Nato och säkerheten. (Celanders förlag).

2 kommentarer på “De små stegens tyranni…

  1. Bengt Olof Dike skriver:

    Varför bortser ledarskribenten från att den högst privata ”Natoutredningen” på förhand naturligtvis skulle komma fram till slutsatsen, att Sverige skall stå utanför den västliga försvarsalliansen? Stina Oscarsson och Pierre Schoris åsikter i saken är ju sedan länge kända, varför Natomotståndet fanns inristat i sten.

    Det är också märkligt att våra Natomotståndare i sina varningar ej beaktar det faktum, att såväl Norge som Danmark sedan länge är medlemmar i Alliansen. Är dessa länder också fel ute?

  2. Kerstin Wimmer skriver:

    Tack Arne!
    Att gå med i NATO innebär bl.a. utplacering av kärnvapen. Är detta vad vi vill?