Anna Karins Hammars lyfter i en krönika fram frågan om förföljda kristna – och andra. Jag har stor respekt och uppskattning för Anna Karins engagemang, men kan inte låta bli att ställa vissa frågor kring hennes resonemang. Artikeln beskriver så tydlig Svenska kyrkans dilemma i relation till kyrkorna i Mellanöstern och andra förföljda kristna.

Först vill jag säga att en del av konklusionerna i artikeln, enligt min mening, är helt relevanta men det är vägen till konklusionerna är synnerligen problematisk. Ingen ifrågasätter vårt ansvar att hjälpa människor i nöd, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet men tar detta ansvar bort vårt speciella ansvar för våra trosbröder och systrar?

Först och främst bygger hela resonemangen på att ”jag tror att de tror”. Att sätta vad jag tror i andras mun är ingen analys – det är en fördom. Det finns åtskilligt med uttalanden från olika konstellationer av kyrkoledare i Mellanöstern. Ur dessa uttalanden kan man dra slutsatser var de som undertecknat uttalandet står. Men när vi pådyvlar andra vår egen ideologi och våra åsikter gör vi våld på andras åsikter och det vi påstår har ingen trovärdighet. Tyvärr är detta respektlösa sätt att resonera allt för vanligt i våra sammanhang och i artikeln strider det mot det som Anna Karin själv argumenter om Jesu fråga: Vad vill du att jag skall göra för dig? Det är inte fel att uttrycka sina egna åsikter om situationen för kristna i Mellanöstern men det är fel att sätta sina åsikter i andras mun i det fall jag inte direkt kan citera det som andra har sagt.

Det andra kardinalfelet som görs i artikeln är att ”kyrkoledarna” klumpas ihop till ett entydigt kollektiv. Självklart är det stor variation mellan kyrkoledarnas åsikter, dels beroende på de olika kyrkliga traditionerna, dels på att situationen i länderna är olika och dels för att de är olika personligheter. Jag kan utan problem räkna upp ett antal kyrkoledare från Mellanöstern som definitivt inte skulle skriva under alla slutsatser i artikeln. Inte minst gäller detta den diplomatiskt snyggt inlindade frågan om relationen till islam i Anna Karins artikel.

Alla uttalanden som görs sker i en speciell kontext och formas av den kontexten. Ett uttalande som görs offentligt – t.ex. i Kyrkornas Världsråd – har en speciell publik och är anpassat till den publiken och sker i syfte att motsvara förväntningarna. Det som sägs i en annan kontext kan se mycket annorlunda ut beroende på mottagarna. Detta är ett allmänt konstaterande men blir synnerligen viktigt i en konfliktsituation. Externt får många credit för det de säger i det offentliga sammanhanget medan de internt får mycket skarp kritik för samma uttalande. Kyrkoledares uttalande i de offentliga sammanhangen representerar inte självklart kyrkomedlemmarnas position.
I den prekära situation som råder för de kristna i Mellanöstern måste vi för att förstå det som sker ha så nära relationer till kyrkorna att vi förstår komplexiteten. Ett konkret exempel är frågan om hur kyrkorna ställer sig till att deras medlemmar lämnar landet. De flesta kyrkorna säger tydligt att de avråder sina medlemmar att lämna landet samtidigt som kyrkor inte sällan hjälper medlemmar att fly. På avstånd ser det ut som dubbla budskap men med insikt i situationen är det mycket konsekvent för det handlar ytterst om att rädda liv.

Hela den aktuella frågan om att göra skillnad i solidaritet mellan kristna och icke-kristna har sitt upphov i ett uttalande i Kyrkornas Världsråd år 2011. Då var situationen i Irak den att många anställda i de säkerhetsbolag som USA anställt för att arbeta i Irak hörde till radikalt evangelikala grupper. Deras missionsiver skapade stora problem för de kristna i Irak. Motsvarande problem ser vi över hela Mellanöstern; att evangelikala grupper åsamkar problem för kristna och polariserar relationen mellan kristna och muslimer. Ordförande i Iraks kristna råd varnade för detta vid mötet i Geneve 2011. I Sverige uppfattades det som ett generellt uttalande att vi inte skall ha någon annorlunda fokus på kristna än på andra grupper. Att tolkningen blev så vriden beror dels på brist på förståelse av kontexten och dels på att ett sådant uttalande perfekt stämde in i Svenska kyrkans relativt ensidiga engagemang i Mellanöstern genom Act Alliance.

Det är svårt att förstå att Svenska kyrkan starkt hävdar att hjälpverksamhet inte skall prioritera kristna framom andra grupper samtidigt som det är ett faktum att de kristna kyrkorna i Mellanöstern själva hjälper alla utan att göra skillnad på etnicitet och religion. Genom att vägra ge stöd direkt till kyrkorna minskar vi deras möjlighet att hjälpa där nöden är som störst och vittna om Guds rikes närvaro. Detta grundar sig på igen på dålig kunskap om kyrkornas verksamhet och att vi prioriterar vår ideologi högre än dem som behöver hjälp. Att kanalisera hjälp genom kyrkorna innebär inte att ge exklusiva grupprättigheter – tvärtom; det förstärker kyrkornas möjlighet att vara en aktiv aktör i att återskapa det mångkulturella samhället som Mellanöstern alltid varit och att stödja dem i kampen för allas lika rätt till livsuppehälle och mänskliga rättigheter. Att vi förvägrar dem detta visar på ett allvarligt misstroende, vilket är ett stort ekumeniskt problem. Med undantag för några evangelikala och några nationalistiska grupper strävar alla kyrkor efter ett sekulärt samhälle med lika rättigheter för alla. Det är också svårt att förstå att Svenska kyrkan så tydlig säger att vi inte skall prioritera de kristna i Mellanöstern på något sätt samtidigt som man tydligt avsätter medel för att ge möjlighet för kristna palestinier att stanna kvar. På alla nivåer i kyrkan prioriteras de palestinska kristna – varför denna skillnad i relation till de övriga kristna i regionen?

Slutligen vill jag också understryka en fråga som oftast sopas under mattan – också i Anna Karins artikel. Vad innebär det att vara en del av Guds världsvida kyrka, vara lemmar i Kristi kropp tillsammans med andra lemmar som lider? Det är avsaknaden av svar på den frågan som är den största orsaken till kritik mot Svenska kyrkan från kristna från Mellanöstern. Samtidigt anar jag just nu en vändning från vår kyrkoledning som förhoppningsvis söker ett svar. Men svaret kan inte ges utan nära relationer till kyrkorna i Mellanöstern och Mellanösterns kristna i Sverige.  

Jag hyser ingen tvekan om Anna Karins helhjärtade engagemang för de kristna i Mellanöstern. Men enligt mitt förmenande faller hon i den grop som under lång tid grävts av Internationella avdelningen i Kyrkans Hus; vi arbetar enligt vår toleranta och humanitära ideologi oavsett hur behovet ser ut. Därför har vi heller inget behov av nära relationer till dem det gäller. Vi lyfter fram dem som uttalar sig enligt vår ideologi, de som inte gör det negligerar vi, vilket under lång tid inneburit de lokala kyrkorna i Mellanöstern. Även om mycket av det som görs är viktigt och bra och slutsatserna i många fall är helt relevanta så blir ”jag tror att de tror” till ”de bör tro som jag tror” och tillspetsat handlar det om en imperialistiskt ideologisk attityd som vi måste bearbeta.

Håkan Sandvik