Ska Sverige vara en fredsängel eller en vapenbroder i den globala gemenskapen? Frågan har på nytt aktualiserats sedan Frankrikes president Francois Hollande deklarerat att landet blivit utsatt för väpnat angrepp och åberopat Lissabonfördraget 42:7. Därmed är samtliga EU-medlemmar skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel.

Ska Sverige vara fredsängel eller vapenbroder?

Arne Carlsson

Ska Sverige vara en fredsängel eller en vapenbroder i den globala gemenskapen? Frågan har på nytt aktualiserats sedan Frankrikes president Francois Hollande deklarerat att landet blivit utsatt för väpnat angrepp och åberopat Lissabonfördraget 42:7. Därmed är samtliga EU-medlemmar skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel.

Att skriva under internationella fördragstexter eller gå in i allianser för med sig förpliktande ansvar som gör alla länder mer beroende av stormakternas spel och ökar risken för att dras in i krig. Detta aktualiserar mer än någonsin vårt förhållande till neutraliteten och den militära alliansfriheten. Denna identitet avgör vilka värderingar Sverige står för: vilken identitet vi får i internationella sammanhang och vilka organisationer vi bör tillhöra.

Återkommande kampanjer för  medlemskap i NATO, med eller utan ubåtsincidenter, har under de senaste årtiondena påverkat opinionen. Utan offentlig debatt har också den svenska alliansfriheten undergrävts genom deltagandet i NATO-ledda militära interventioner. I Afghanistan bröt Sverige 2009 sin 200-åriga period av fred och lät sitt fredsuppdrag i FN-regi övergå till ett krigsuppdrag under NATO´s ledning. Ett åtagande som Sverige tillsammans med USA förlängt sedan den övriga koalitionen dragit sig ur. Ökningen av gemensamma NATO-övningar på Nordkalotten och i Östersjöområdet har också fört Sverige närmare ett medlemskap.

”Samförståndsavtalet med NATO om värdlandstöd” som ska föreläggas riksdagen i april 2016 kan också ses som ett närmande till NATO. Detta avtal innebär en försvagning av vår alliansfrihet och underlättar för NATO-styrkor som vill genomföra krigsinsatser mot tredje land att ha Sverige som bas.

Både NATO-frågan och lojaliteten med Lissabonfördraget 42:7 handlar i grunden om vilka internationella samarbeten som kan maximera svensk och internationell säkerhet. Dagarna efter Frankrikes vädjan om hjälp gick ledande svenska politiker ut med förslag om att skicka JAS-plan till Syrien och att leverera granatgevär till kurdiska peshmergastyrkor. Detta är samma militaristiska synsätt som präglat mycket av den svenska NATO-debatten. Svensk säkerhet och internationell konfliktlösning är i detta perspektiv en fråga om militär kapacitet och förmåga till ”skoningslös” hämnd. Men alla dessa militärstrategiska frågor om hur många bandvagnar, missiler, vapenföra soldater etc. som behövs för att försvara Sverige är omöjliga att besvara och leder bara till en sanslös kapprustning.

Ytterst är frågorna om NATO-medlemskap och vapenexport politiska och ideologiska. Ska Sverige vara en ”vapenbroder” som bygger vapenfabriker i Saudiarabien, levererar stridsflygplan till militärdiktaturens Thailand och krigsfartyg till Förenade Arabemiraten? Ska Sverige som ”vapenbroder” skicka fotsoldater till NATO-ledda krigsinsatser i spåren efter ”kriget mot terrorismen” som Bush startade? Men resultaten av NATO’s ”befrielsekrig” i Afghanistan, Irak och Libyen förskräcker.

Visserligen försvann Talibanregeringen, Saddam Hussein och Moammar Khadaffi men vad kom sedan? Stormakternas ensidiga inriktning på militär kapacitet har gjort förstörelseförmågan så stor  att förstörelsen efter en insats gör det omöjligt att återuppbygga en fungerande samhällsstruktur. Samma problem som med kärnvapnen: deras effektivitet har gjort dem oanvändbara.  Det finns  därför anledning att ifrågasätta vad de säkerhetsgarantier är värda som följer med ett medlemskap i NATO.

Goda skäl talar för att Sverige istället för medlemskap i NATO ska återvända till fredsängelns roll i den globala gemenskapen. Vi bör för fredens skull säga nej till värdlandsavtalet med NATO och återupprätta alliansfriheten. Visserligen har vi ryckt många fjädrar ur den tilltufsade fredsängelns skrud men inte värre än det går att få henne flygfärdig igen.

Ett fjärmande från NATO´s krigspolitik skulle ge Sverige möjlighet att behålla en beprövad alliansfri utrikespolitik och medverka till att stabilisera läget i Östersjöområdet. En alliansfri fredspolitik skulle tydliggöra Sveriges position i det internationella systemet och även samla nationen kring en gemensam och konstruktiv idé.

Kommentarsfältet är stängt.