I den kristna traditionen och texterna finns gott stöd för att göra kyrkan till en fristad från normer om hur kärlek och vänskap borde se ut och praktiseras. Ändå fastnar vi i tvåsamhetens normer, skriver Elin Lundell.
Tillsammans med en vän dristade jag mig häromveckan till att titta på första avsnittet av den nya serien ”Tro, hopp och kärlek”, i vilken programledaren Mark Levengood ska hjälpa tre präster och en pingstpastor att ”hitta kärleken”. Som ett ”Bonde söker fru” fast för präster skulle en kunna säga. Rent underhållningsmässigt (även om underhållningsvärdet helt klart kan ifrågasättas vad gäller de båda tv-programmen…) är det ingen större skillnad på koncepten: ett antal människor med ett yrke som skapar särskilda förutsättningar för jakten efter ”Kärleken” har bestämt sig för att leta efter denna i TV. Som kristen väcker dock det här senare programmet känslor hos mig som går utöver min allmänna skepsis till den här typen av ”underhållning”, känslor som jag haft tidigare och som rör ett av kyrkans, i min mening, största problem: detta orimliga och eviga fokuserande på parrelationen som den för alla mest eftersträvansvärda levnadsformen.
Jag skrev i mitt inledande stycke ”Kärleken” med stor bokstav och citationstecken runt för att göra två poänger. Kärleken med stort K syftar så klart på strävan efter att ”hitta den rätta/e” men också på den upphöjda status relationen med denna person, och jakten efter den, har har i vårt samhälle idag. Liv Strömqvist och andra tänkare har kallat den här typen av ”Kärlek” för vår tids största religion. Med citationstecknen vill påminna oss om att detta inte är den kärlek som den Bibel vi kristna läser, och gillar att referera till i tid och otid, framför allt handlar om. Även om jag, och fler med mig, tvingats sitta och lyssna på ”Kärlekens lov” under otaliga vigslar är det inte den typ av kärlek som är romantisk och sexuell som lovprisas. Paulus skriver om livet i församlingen.
Kyrkan och dess olika församlingar är en utomordentlig källa till gränsöverskridande gemenskaper, och det kristna livet i vilket det största av allt är att praktisera kärlek en ständig möjlighet till nya vänskapsband. Många av oss som har turen att vara omgivna av kärleksfulla vänner att dela livet med, skulle hålla med varandra om att dessa relationer är helt avgörande för våra liv. Ändå talas det, när det överhuvudtaget talas om vänner och vänskap, om det som om vänner är något som kommer och går, och vänskap som något en har eller inte har. Det talas inte om vänskapsrelationer som något vi behöver vårda och arbeta på, eller ens som något som är värt att kämpa för att behålla. I bästa fall talas det om vänskap som ett substitut till, och i väntan på, den allra heligaste (par)relationen.
I ”Tro, hopp och kärlek” berättar en av prästerna att hela hans liv är utformat utifrån att han är ensam. Detta tycker jag inte bara låter sorgligt utan också falskt. Nog har den här prästen relationer till andra människor, bara det att de inte räknas i sammanhanget eftersom de inte är av ”parkaraktär”? Inte framställs singellivet trevligare heller då Levengood slänger ur sig ”Har du ALLTID varit singel? Det var överraskande!” och därmed antyder att det var något av de märkligare saker han hört i sitt liv. En annan präst beskriver sig själv som en parhäst som haltat runt i tillvaron sedan den senaste parrelationen gick sönder. ”Jag behöver relationer” säger hon, och tillägger i nästa andetag att ”jag behöver en nära relation… till en man”.
Förstå mig rätt nu. Jag förstår att människor känner sig ensamma och halva utan partner i ett samhälle där det är norm att tillhöra en annan människa. Min mening är inte att döma någon enskild persons längtan eller känsla. Problemet jag vill peka ut är att kyrkan inte är någon fristad från den här tvingande normen trots att det i den finns oändligt med både potential och påbud till det. Problemet är att kyrkan, liksom det övriga samhället, i mångt och mycket är byggd på och runt parrelationen och kärnfamiljerna och att det i kyrkan, liksom i det omgivande samhället därför blir svårt att leva utan den här typen av relation (och också att leva i den men vilja göra det på ett annat sätt än det normativa!).
Med Jesus som förebild blir det svårt att tala sig varm för parrelationen, äktenskapet och kärnfamiljen, för det är inget som Jesus själv någonsin gör. När någon en gång påpekade att Jesus borde ta en paus i sin undervisning och gå ut och prata med sin mor och sina bröder svarade han med frågan ”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” varpå han svepte med handen över sina lärjungar och sa ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.” (Matt 12:46-50). En annan gång sa Jesus ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge.” (Luk 14:26) I Johannes berättelse om Jesu tid på korset, vilken jag för övrigt har på min vägg i form av en ikon, återges hur Jesus säger till sin mamma och en av sina lärjungar ”Kvinna, där är din son.” och ”Där är din mor.” Från den stunden hade Jesu mamma enligt skriften sitt hem hos den här lärjungen. (Joh 19:26-27) I det Gudsrike som Jesus predikar tycks släktskapsbanden överskrida de samhälleliga normerna.
Det står inte någonstans i Bibeln att Jesus sagt att ”äktenskapet är den instutition på vilken jag ska bygga min kyrka” eller ”kärnfamiljen är den byggsten som utgör grunden för den kristna gemenskapen”. Både konservativa och progressiva kristna brukar hävda att kyrkan på olika områden bör skilja sig från det övriga samhället, men när det gäller upphöjandet av parrelationen hör jag få röster som talar emot. (Trots att tillbedjan av parrelationen inom ramen för vår tids största religion ”Kärleken” skulle kunna betraktas som avguderi!) Många människor i vårt samhälle och i våra församlingar är eller känner sig ensamma och jag tror inte att lösningen för någon behöver vara att hitta en partner i tv. Jag tror istället att vi måste blir bättre på att vara vänner och tala om vänskap.
Familjeläger, äktenskapsutbildningar, babysång, ”you name it”…
Som ensamstående man, ”nada” (inget).
Snarare kan man som man uppleva sig som ett hot mot dem som ingått i den äktenskapliga lyckan och plikten, och kanske ännu mer mot deras barn. Som singelman blir kyrkan allt ointressantare att vara en del av, när man inte når upp till förväntningarna att vara en del i en parrelation, och när kvinnliga normer dominerar alltmera (eftersom fler kvinnor blir präster, diakoner etc) och feminismen (läs: gynocentrismen) alltmera liknar ”Religionen inom religionen”, så att säga.
Kanske en förändring kan komma i takt med att allt fler män ”gör som Jesus”, det vill säga att de går sin egen väg och väljer bort ”Kärleken” med stort K (den livslånga parrelationen med en kvinna). Men finns det någon plats för MGTOW-män och någon förståelse och acceptans för MGTOW-fenomenet/-rörelsen i Svenska kyrkan? Finns det någon plats för män och mäns frigörelse från dagens ensidiga gynocentrism – i kyrkan och utanför henne?
(MGTOW = Men Going Their Own Way)
Otroligt bra skrivet! Så rätt!
[…] ”Kärlek” med stort K är vår tids avgudadyrkan […]