Arbete i Svenska kyrkan är alltför ofta både rättsosäkert och förknippat med dålig arbetsmiljö. Media uppmärksammar, ärkebiskopen välkomnar förändring, men mobbning och konflikträdsla lever vidare, skriver Emilia Lindstrand.

Ingen hör kyrkoanställdas rop på hjälp

Emilia Lindstrand

Arbete i Svenska kyrkan är alltför ofta både rättsosäkert och förknippat med dålig arbetsmiljö. Media uppmärksammar, ärkebiskopen välkomnar förändring, men mobbning och konflikträdsla lever vidare, skriver Emilia Lindstrand.

Genom dörren hörde jag kyrkoherden skrika.

– Du är en värdelös människa!

Det var varken första eller sista gången kyrkoherden var gränslös. Det finns problem i många församlingar. På flera håll är dessa arbetsmiljörelaterade. Och på ännu fler håll saknas ett fungerande och strategiskt arbetsmiljöarbete. Det är helt enkelt inte en prioriterad fråga. Förmodligen för att vi ännu inte har insett den rent ekonomiska vinsten i att ha trygga och positiva medarbetare.

En knepighet är att flera fackförbund är representerade på arbetsplatsen, vilket gör arbetstagare som kollektiv betydligt svagare än arbetsgivarorganisationen. Samarbete fackförbund emellan förekommer sällan, i syfte att stärka arbetstagares rätt till en god arbetsmiljö. Ofta fokuseras dessutom lampor och stolar, framför härskartekniker och stress vid skyddsrond. Det är lättare så, mer handfast. Lättare att lösa.

Den dumsnällhet och konflikträdsla som finns i Svenska kyrkan har den goda grunden att man önskar att alla ska vara snälla mot varandra. Men den får ibland till konsekvens att saker sopas under mattan och blundas för tills den lilla skitsaken blivit gigantisk, eller till och med en kultur.

Då kommer nästa problem: det finns ingen formell ordning för hur vi försöker lösa större arbetsmiljöproblem i en församling i Svenska kyrkan. Kyrkorådet är arbetsgivare men inte sällan alltför dåligt insatta i problemet eller svagt i förhållande till övrig ledning. Domkapitlet har bara ansvar för tillsyn av vigdas ”do:s and don’t:s”. Kyrkoherden eller kyrkorådet kanske är del i själva problemet och är då fel ”person” att försöka lösa.

Runtom i landet löser man lokala problem med lokala lösningar. Ibland funkar dessa utmärkt, ibland inte. Exempelvis kan en pensionerad kyrkoherde få vikariera en tid, eller någon få byta plats med någon annan. Men tröskeln till avsked på grund av exempelvis mobbning, är så skyhög att det i princip är omöjligt att trilla över.

Som anställd har jag undrat: Vem hör mig ropa på hjälp, vem har till uppgift att höra och vem har ansvar och mandat att göra något åt det? Där finns ingen tydlig ordning. Det beror på problem och person och kultur och biskop och flera andra saker.

Inte minst via media har vissa av arbetsmiljöproblemen i Svenska kyrkan lyfts till ytan. Det är, som ärkebiskopen sagt, bra. Men det har tyvärr inte fått till stånd någon direkt förändring. Godtyckligheten kvarstår: arbetsmiljöproblemen kan lösa sig – om du har tur!

Jag skulle önska att det fanns en manual för hur jag som anställd ska gå till väga för att larma, och en arbetsordning med ansvarsfördelning för hur strukturen ska bistå vid larm. Ska biskopen eller kontraktsprosten ta i örat? Ska kyrkorådet ha ansvar att förändra? Ska det finnas någon utomstående part som kan komma in och se över situationen, med mandat att förändra organisationen? Just nu kan du som utsatt anställd bara hoppas att det godtyckliga systemet råkar agera till din fördel.

Kommentarsfältet är stängt.