Johannes lär oss att världslig makt kan verka omöjlig att övervinna, men I slutändan är Gud coolare än både kejsare och Zuckerbergs, skriver Jonathan Wiksten.
Av alla sätt som bibelns uppenbarelsebok kan läsas på är det som tilltalar mig mest som en tröst till människor i tid av förtryck. I de färgstarka beskrivningarna kan ett budskap utläsas som undergräver kejsarens makt och legitimitet. Kejsaren förväntar sig lydnad och underkastelse genom att påstå sig vara Gud.
I Johannes uppenbarelse avslöjas att kejsaren inte har några kläder, den prakt kejsaren omger sig med står sig slätt mot Guds härlighet, och kejsarens makt är ett spel för kuliserna när den sanning Johannes förkunnar är att Guds makt är den enda som egentligen har någon legitimitet. Detta budskap behöver förmedlas för att ge de förtryckta kristna i romarriket hopp om en bättre framtid, eller åtminstone att döden egentligen inte är slutet, när dödens makt är bruten efter att Gud gett sitt liv för mänskligheten.
På ett seminarium om boken Att hoppas på ett annat system fick jag frågan vad jag egentligen är för. Den frågan stannade kvar hos mig.
Det är lätt att se på samhället idag och se allt vad en är emot. Ett ekonomiskt system vars enda egentliga produkt, eller resultat är förtvivlan (enligt filosofen Walter Benjamin), ett juridiskt och politiskt system som skyddar de privilegierade och utestänger de flesta ( så som djur, icke-medborgare och i viss utsträckning den som inte passar in), upprätthållet av en poliser och väktare som kan göra ganska omfattande övertramp innan ansvar utkrävs.
Tanken går inte minst till barnet som blev misshandlat av en väktare i Malmö i vintras. Åklagarens bedömning var att våldet mot pojkarna var motiverat (Sydsvenskan 20/4).
Det är så mycket svårare att säga vad en är för. Plötsligt måste en fundera på hur resurser ska fördelas, och även om jag hellre skulle vilja se ett samhälle som bygger på samarbete än konkurrens så kvarstår frågan vad som ska hända med dem som inte vill samarbeta? Vilka resurser ska de leva av?
På det stora hela verkar de flesta av mina medmänniskor vara rätt så nöjda med att deras påverkansmöjlighet i samhället är begränsade till att gå och rösta vart fjärde år, i ett samhällsklimat där en bussresa kan betecknas som våldsbejakande extremism (läs t.ex. Elin Lundell på dagens seglora 18/3). Att då prata om en revolutionär samhällsförändring snarare än en reformistisk blir lätt också en typ av imperialism.
Johannes uppenbarelse talar rakt in i denna hopplöshet. Även i tider när målet verkar ouppnåeligt och det som finns längre ner längs vägen dit är väldigt dimmigt får vi läsa att det finns hopp. I slutändan är Gud coolare än både kejsare och Zuckerbergs. Så länge jag vet i vilken riktning jag ska ta nästa steg, ligger framtiden i goda händer.