Nu är det fastetid i kyrkorna. Fastan är tid för självprövning, för sinnesändring, för eftertanke. Att det finns många skäl till eftertanke just nu vet vi genom de dagliga nyheterna, många skäl till självprövning för individer och samhällen, många skäl till sinnesändring. Vi vet att nu är det vår tid att hålla vakt runt de grundläggande demokratiska värderingarna och att inte bara säga det vi ska säga om att hålla vakt kring de demokratiska värderingarna utan också göra det som krävs, i vardagens handlingar och i samhällsbygget.

Vi går in i fastan i en tid då religioner och politiska ideologier visat omänskliga ansikten men tvingas se att de är människors ansikten. Jag är europé och jag är kristen. Både Europa och kristendomen har genom historien burit såväl mänskliga som omänskliga ansikten, förverkligat både det bästa och det värsta jag kan föreställa mig.

När judar återigen dödas i Europa för att de är judar är det är tid för oss som har del av de privilegier Europa står för – vilket inte gäller alla som nu bor i denna världsdel – att visa ett mänskligt ansikte. När människor på flykt dör på väg till Europa måste vi tillsammans visa att Europa har ögon som ser dem och tar emot dem. När muslimer som grupp misstänkliggörs för någras brott måste vi visa att vi är människor som utöver sitt ansikte också har en hjärna som kan hantera komplexa verkligheter och vägrar göra dessa generaliseringar.

Tillsammans ska vi som kristna, judar, muslimer, människor av annan religiös tro och ingen sådan tro, vara ett Europa som hämtar styrka ur sin mångfald i mötet med ekonomiska och sociala problem.

Det är tid för oss som identifierar oss med en religiös tradition att visa vår religions mänskliga ansikte. Mänskliga ansikten som inte bara är en idé, en vacker tanke, utan verkliga människors ansikten med ögon som ser det som sker, öron som hör, munnar som säger det som behöver sägas och som möter andra människors ansikten med öppenhet. Vi måste fortsätta tro och hoppas, älska och arbeta, i de nära och de globala sammanhangen, i solidaritet som sträcker sig utöver gränserna för vår religiösa tradition, vårt folk, vårt land.

Därför är jag glad för att min kyrka, Svenska kyrkan, också i år har sin fastekampanj. Återigen är det temat ”Utrota hungern!” På hemsidan nämns 800 miljoner människor, namnlösa för oss, som varje kväll går och lägger sig hungriga. Där nämns projekt som brunnsborrning, utbildning i jordbrukstekniker så att bönder ska kunna försörja sig på ett hållbart jordbruk samt akut hjälp vid hungerkatastrofer. Jag ser på hemsidan för Stockholms katolska stift att de också har en fastekampanj, för Caritas arbete med flyktingar. Jag vet att Diakonia och andra organisationer knutna till kyrkor också fortsätter, dag och natt och i ur och skur, med internationellt solidaritetsarbete.

Detta är mina exempel, de är kristna, andra kan ge exempel från sina traditioner, islam, judendom och andra på arbete för fred och rättvisa. Och till detta kommer alla från olika religiösa traditioner som utan att tala högt om det bärs av sin tro i yrkesarbete, politiskt och socialt och kulturellt arbete för livets, medmänniskornas, rättvisans skull.

Detta är också religionernas ansikten, inte som abstrakta idéer utan verkliga och konkreta genom verkliga, konkreta människor. Detta är också Europa, måste vara det. Må fastan 2015 vara en tid för självprövning, eftertanke, sinnesändring i kyrkorna och i samhället i stort.