Min far brukade säga: ”När krubban är tom bits hästarna”. Så kan man karaktärisera partiledarnas antagonistiska budgetdebatt.

Vem regisserar ”spektakelekonomin”?

Arne Carlsson

Min far brukade säga: ”När krubban är tom bits hästarna”. Så kan man karaktärisera partiledarnas antagonistiska budgetdebatt. Medan partiföreträdarna hugger efter varandra håller den internationella plutokratin på att devalvera det politiska utrymme som medborgare i demokratiska nationalstater förfogar över.

De båda huvudalternativen i den svenska budgetdebatten har ungefär lika långa ”svångremmar”. Detta är ingen slump eftersom företrädarna för de internationella finansmarknaderna bestämmer var hålen ska sitta för dem båda. Om något av budgetförslagen dristar sig allt för långt utanför de ramar som den internationella finansbyråkratin anser lämpligt driver ”marknaden” upp priset på räntorna som skuldstaten måste betala. När finansvalparna på Wall Street på detta sätt bestämmer var hålen i svångremmen ska sitta är det lättare för en svensk finansminister att åka hem och dra åt svångremmen än att göra motstånd, ”den som är satt i skuld är inte fri”.

Denna situation kan se ut som en sida ur Lyckoslanten där Spara till slut sitter med glad uppsyn i ett välordnat folkhem. Men riktigt så idyllisk är inte marknadens moral. Medan politikerna sparar till överskottsmålen, det vill säga betalar tillbaka tidigare skulder, skuldsätter en avreglerad finansmarknad de enskilda medborgarna med lockräntor på bostadslån, långt utöver vad överskottsmålen hinner betala. I nästa finanskris är det statens medborgare som tvingas lösa in skulderna solidariskt, medan fördelningen när lånen konsumerades var allt annat än rättvis. Det är en kamp som liknar den bibliska berättelsen om David och Goliat, men med den skillnaden att någon tagit ifrån David hans stenslunga.

Den globala finansmarknaden är ett sammanhängande system av aktörer där alla är beroende av varandra. Finansindustrin organiserar sig för att skydda och utöka denna marknad. Genom fristående riksbanker har den sociala demokratin kopplats bort från den ekonomiska makten. Denna avreglering begränsar de sociala och medborgerliga rättigheter som befolkningen erövrat och de kan inte motsätta sig ålagda strukturrationaliseringar.

Att statens kassa krymper beror på att finansvärlden fördelar kapitalet. Det är inte bristen på pengar som bestämmer överskottsmålens ramar. Det är snarare fråga om fördelning och vem som ska förfoga över pengarna. Politikerna har utrustat den offentliga utgiftsstaten med tak i sjukförsäkringen, bromsar i pensionssystemet och rödpenna i den sociala budgeten för att uppfylla påbjudna ”strukturreformer”.

Men det finns inte någon rödpenna som begränsar vinstuttaget i den privatiserade offentliga sektorn. Inte heller finns det några bromsar när ledningsgrupperna i de offentligt ägda företagen delar ut bonus till sig själva, även om miljardförlusterna växer till astronomiska belopp.

Berättelsen om Vattenfall kan illustrera problemet. Vattenfall var en gång ett välskött statligt affärsverk. Affärsverket försåg befolkning och företag med miljövänlig el och välskötta ledningar till rimliga priser. Påverkade av nyliberalismens kritik av statligt ägande bolagiserade politikerna Vattenfall. Kostnaderna för elkonsumtion har därefter flerdubblats och förlusterna i Vattenfall har eskalerat till 53 miljarder medan koldioxidutsläppen vuxit snabbare än hela Sveriges samlade utsläpp. Spekulationsköp av kärnkraftverk, kol och gaskraftverk med gammal teknik i Polen, Tyskland och Holland ligger bakom förlusterna där slutnotan ännu inte redovisats. 100-tals miljoner har betalats ut i bonus till cheferna.

Vattenfall är inte något enstaka olycksfall i arbetet. Snarare är Vattenfall ett typexempel på hur finansmarknaden förvandlar den offentliga sektorn till en marknad där det egna kapitalet kan växa utan långsiktigt ansvar för verksamheten.

Karolinska sjukhuset, där offentligt och privat kapital ska samverka, är ett annat exempel där skandalerna avlöst varandra ända från start. En landstingspolitiker i oppositionen kunde spara in 7 miljarder redan vid upphandlingen, efter en granskning av avtalen. Bygget sattes sedan igång trots att det bara fanns en anbudsgivare, vilket är ytterst anmärkningsvärt. Denna anbudsgivare anlitade dessutom samma revisionsbyrå som landstinget. Denna revisionsbyrå hjälpte sedan detta företag att fly beskattning genom att gömma vinsterna i Luxemburg.

Exemplen med Vattenfall och Karolinska sjukhuset visar hur spektakelekonomin har uppluckrat affärsmoralen i den privatiserade offentliga sektorn. Avkastningskraven på insatt kapital blev viktigare än ansvaret för miljökonsekvenser och fördelningspolitik. Tjänstemannaansvar togs bort i statsförvaltningen och ersattes med bonusmoral.

En global avreglering av ekonomin har tagit hela världens naturresurser i anspråk utan hänsyn till framtidens generationer och biosfärens begränsningar. Det är en effekt av detta vi ser när globala miljöförändringar orsakar folkliga revolter på grund av brister inom den globala livsmedelsförsörjningen.

Långsiktigt måste vi byta inriktning på den ekonomiska organisationen. Det har sedan länge varit dags att söka modeller i en annan nationalekonomisk kontext än den nyliberala. Det saknas inte alternativa tänkesätt. Nobelpristagaren i ekonomi 2009, Elinor Ostrom utgick till exempel från att världen innehöll en stor mängd sunt förnuft som skulle göra det möjligt att utforma ett rationellt sätt att överleva: även om världens åkermark, skog, sötvatten och fiske alla var ändliga resurser var det möjligt att dela dem utan att tömma dem och ta hand om dem utan att slåss. Det är förvillande likt bibeltexterna som läses i kyrkan under advent.

Kommentarsfältet är stängt.