Utan jobb får du inte bostad, och utan bostad får du inte jobb. Några av dem som hamnat utanför cirkeln får husrum på härbärget. Där är sängkläderna rena men lånade och maten varm, men aldrig lagad av en närstående. Emilia Lindstrand skriver om en natt på härbärget.

– Har du cigg? frågar killen utanför dörren. Jag erkänner att jag har men att jag tyvärr behöver dem själv. Killen går mot askkoppen, rotar runt lite med fingret och fiskar upp en fimp med något bloss kvar. Han sätter den mot munnen och tänder den.

När jag öppnar dörren tar jag ett sista djupt andetag av kall krispig novemberluft. Nästa blir imorgon bitti. Inomhus luktar det rökrum och rengöringsmedel. Ulla har redan kommit. Vi hinner bara hälsa innan det ringer på porttelefonen. Ulla går iväg och återkommer med en man som varit där några nätter. Vi hälsar och växlar några ord medan han plockar fram yoghurt och mackor.

Sen kommer nästan alla på en gång, det blir trångt och högljutt i köket och kö till spisen. Någon ringer på dörren och ber om mat. Jag värmer piroger och bär ner. Där står en ung kille som bodde på härbärget sist jag sov över.

– Var bor du nu, frågar jag på engelska men får inget riktigt svar. Ute?

– Almost, svarar han. På en månad har han åldrats många år. Det sliter synligt att inte ha ett hem.

Det vilar något sorgligt över härbärgen, hur fina och varma de än känns. Det är oundvikligt. Alla där önskar att lakanen inte var lånade, att maten var handlad av en närstående, att mamma åtminstone skulle höra av sig och kolla läget. Att barnen var nära.

– Jag ska få ordning på mitt liv! Jag ska göra rätt nu, så jag får tillbaka mina barn!, säger en man med hög och frustrerad röst. Framför mig ser jag statistiken över hur klass och liv liksom reproduceras. Hans prat, tidigare den kvällen, om sin frånvarande pappa. Det går igen i hans eget liv och tanken på hur hans tre barn har det orkar jag inte riktigt ta in.

Denna kväll får nio personer en plats att sova. Åtta män och en kvinna. Två ytterligare får ett mål mat och en stunds skydd från väder och vind. Det är fullt i härbärget. Det som finns är två medmänniskor, värme, sängkläder och mat. Jag räddar inga liv där, men jag tror att jag bidrar till att lindra nöd.

Utanför dörren hör jag hasande steg. Av fötter som inte längre orkar lyfta från golvet. Klockan är halv tre på natten. Det är nog trettionde gången jag hör samma steg vandra mot rökrummet. Stiger upp och gör honom sällskap. Det blir ett allvarligt samtal. Om vuxna som inte varit vuxna, om droger som åtminstone tillfälligt får dig att glömma var du är och vem du är, om lånade pengar. Om att man inte är där man hade tänkt att man skulle vara. Möte på socialkontoret imorgon. De försöker faktiskt, säger han. Men bostad får den som har ett jobb och ett jobb får du inte utan att ha en fast adress.

– Vad får du för att vara här, frågar han. Jag svarar att jag inte får något alls, jag är här av fri vilja. Något förändras. Han rätar upp sig på stolen och sträcker på sig.

– Då är du ju dum i huvudet, säger han och skrattar.

Och med det slutar han att behandla mig som ännu en handläggare. Han inser att jag inte är någon överhet som han skall vara underdånig. Han ser mig för första gången i ögonen.

– Nä men det är ju schysst liksom. På riktigt!

Vi kommer överens om att försöka sova. Imorgon ska han sälja Faktum vid tågstationen.

Jag drar ett djupt andetag av kall novembermorgon. Tacksam för frisk luft, för min familj, för min säng och för mitt hem. Ber en kort bön för dem jag just delat lite liv med och vinkar hejdå till killen som återigen letar fimpar i askkoppen.