Sverige har länge haft ett slags ”IKEA-stämpel” på sin utrikespolitik. Den har uppfattats som neutral, alliansfri och ledande i kampen för mänskliga rättigheter runt om i världen. Men på samma sätt som IKEA:s blågula folkhemsstämpel har flagnat så har också Sveriges internationella goodwill flagnat.
När det gäller IKEA har bilden förändrats från sparsamhet och uppoffring till girighet och utsugning. Avslöjanden om fifflandet med pengar i skatteparadisens kassavalv har påverkat bilden av IKEA negativt i takt med att den ilskne Kamprad flyr undan granskande reportrar och Stasi-dokument. Dokument som avslöjade möbeltillverkning under slavliknande förhållanden i östtyska fängelser.
Bilden av Sverige som neutralt och alliansfritt har också flagnat.Den har förändrats både genom ett allt närmare samarbete med NATO och den amerikanska signalspaningsorganisationen NSA och på grund av Carl Bildts okritiska försvar av såväl Georgiens president Saakasjvili som Majdan-revolutionen i Ukraina. Sveriges dåvarande utrikesminister mörkade informationen om att det var hans vän Saakasjvili som startade Ossetienkriget. Han ville inte heller kännas vid ultranationalisternas inblandning i Majdan-revolutionen ens när det satt fascister i den Ukrainska regeringen.
Om Carl Bildt hade varit mer nyanserad när Ossetienkriget började hade hans kritik av Rysslands angrepp på Georgien varit mer övertygande. En kraftfull kritik av högerextremisternas roll i Majdan-upproret hade gjort kraven på Ukrainas rätt till demokrati och suveränitet mera trovärdiga. Den internationella kritiken av EU:s Ukrainapolitik, som Sverige varit med om att utforma, har varit stark. Bland annat har Henry Kissinger kritiserat att europeiska politiker förvandlat ett förhandlingsläge till en kris genom sina orimliga krav på att Ukraina måste välja mellan EU och Ryssland.
EU:s östliga partnerskap hade kunnat utforma ett frihandelsavtal mellan de östeuropeiska staterna och EU så att detta inte förhindrat frihandel även med Euroasiatiska unionens länder. Med ett sådant samarbete hade kanske både Ossetienkriget och Ukrainakrisen kunnat undvikas. Istället deklarerade man för både regeringen i Kiev och Georgiens premiärminister Ivanisjvili att ett medlemskap i EAU utesluter associeringsavtal med EU.
I detta perspektiv är inte de försämrade relationerna mellan Sverige och Ryssland enbart den enes ansvar. För att kunna förbättra det spända läget måste den ömsesidiga militära och handelspolitiska polariseringen analyseras. Ryska provokationer med anfallsövningar och undervattensaktivitet motsvaras av Sveriges närmande till Nato med utökade Natoövningar på svenskt territorium. Sverige har också inlett förhandlingar om värdlandstöd, för att kunna ge och ta emot stöd från Nato i alla lägen: fred, övning, kris och krig. Det svenska försvaret är nu så tätt sammankopplat med Nato att Generalmajor Micael Bydén anser att ett medlemskap inte innebär någon större skillnad för Sveriges del. I Ryssland skulle däremot, enligt Rysslands Sverigeambassadör Viktor Tatarintsev, ett svenskt Nato medlemskap ses som negativt för bibehållen geostrategisk och militärpolitisk status quo. Inte bara i Norden utan i Europa som helhet.
Det har sedan länge pågått opinionsbildning i Sverige för ett medlemskap i Nato. Men ett svenskt medlemskap skulle ytterligare trappa upp det ansträngda säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet. Vi borde istället för att bygga allianser för krig ägna oss åt ett målinriktat arbete för säkerhetspolitisk avspänning och nedrustning i Europa. Till exempel genom förtroendeskapande åtgärder inklusive frihandelsavtal och visumfrihet. En fredlig utrikespolitik tjänar Sveriges säkerhet bättre än medlemskap i Nato och miljardsatsningar på avancerade vapen.
