Vårt välfärdsystem ska skydda oss från nackdelar som härrör från omständigheter som rimligen kan anses ligga bortom vår kontroll. Sjukdom som hindrar oss att arbeta, arbetslöshet på grund av företagskonkurser eller olyckshändelser med betydande ekonomiska konsekvenser.

Vem tar ansvar för ekonomin?

Arne Carlsson

Vårt välfärdsystem ska skydda oss från nackdelar som härrör från omständigheter som rimligen kan anses ligga bortom vår kontroll. Sjukdom som hindrar oss att arbeta, arbetslöshet på grund av företagskonkurser eller olyckshändelser med betydande ekonomiska konsekvenser.

Om vi däremot råkar ut för nackdelar eller förluster som följer av medvetna val ligger det utanför vad som anses vara rättvist att kompensera för. Sjukdomar som orsakats av rökning eller alkoholmissbruk är gränsfall som återkommande hamnar i fokus för debatten om välfärdens ansvar.

Har man däremot självmant valt att spela på roulett och förlorar insatsen, så skulle nog de flesta anse att hasardspelaren själv kan lastas för förlusten. Det handlar främst om huruvida vi rimligen kan tillskriva de drabbade ansvar för deras predikament. Men det kan också kompliceras med argument om att spelaren inte visste hur stor risken är för förlust i roulettspel. Men då anser vi nog trots allt att spelaren borde tagit reda på det först, det finns ju information.

Om vi nu flyttar över resonemanget på de ekonomiska strukturerna i världen så härrör dess problem inte från omständigheter som ligger bortom vår kontroll. Det är våra politiska beslut som byggt upp den ekonomi som mer och mer börjar likna ett hasardspel där ingen kan förutsäga vilket fack kulan ska stanna i. Vem har då ansvar om allt går illa? Är det politikerna, riksbanken eller väljarkåren som lät allt fortgå? Eller kan vi försvara oss med att vi inte visste?

I denna tillväxtroulett är Japan ”föregångsland” med en statsskuld, enligt IMF, på över 240 procent av BNP. Hälften av statens ”intäkter” varje år kommer från nya lån och 25 % av utgiftsbudgeten går åt till räntor på skulden. 15 % av Japans BNP går åt till stödköp av landets statsobligationer. I USA är det inte lika illa men följer samma mönster. Där injiceras också kapital på ett hittills oöverträffat sätt: 26 000 miljarder kronor sedan hösten 2008. Det anses nödvändigt för att få fart på tillväxt, arbetsmarknad och inflation utan att ändra på strukturerna. Men stödprogrammen, QE (quantitativ easing) har hittills haft begränsad effekt. Pengarna stannar i allt för hög grad i det ekonomiska systemet/finanssektorn och sipprar inte ned i realekonomin. Experimentet ser alltså inte ut att lyckas.

Sverige är en del av samma globala ekonomi och har i grunden ett liknande problem. Även om politikerna sedan 1990-talet undvikit statliga underskott med expanderande statskuld så har skulduppbyggnaden i den privata ekonomin haft liknande effekt och står nu hindrande i vägen för en expansiv politik.

I USA tog man, före den ekonomiska krisen 2008, hänsyn främst till konsumentprisinflationen och ignorerade husprisinflationen. I Sverige avreglerade vi ekonomin 1985 och fick en snabb tillväxt av kreditvolymen och motsvarande uppgång av tillgångspriser. När sedan realräntorna gick upp kraschade banksektorn. Vad tror centralbankerna runt om i världen ska hända när de tar bort signaler från den fria marknaden, manipulerar tillgångspriser och lurar folk till ett investeringsbeteende som har långsiktigt negativa konsekvenser? Har vi inte samma dilemma i dag som 1985 när riksbanken sänker en redan låg ränta och tillgångspriserna på bostäder och aktier går upp ytterligare från en redan hög nivå?

Ekonomiska kriser skapar nöd för många människor och är därför en etisk fråga. Politiker och riksbank har ansvaret för den ekonomiska politiken. Men istället för en balanserad ekonomi har vi fått ett system med stark kredittillväxt och stark tillgångsprisinflation. I Sverige, England, USA, i euroområdet, i Japan och i Kina blåser riksbankerna upp kreditvolymerna för att få fart på tillväxten. Vem bär ansvaret när bubblan brister?

I en demokrati kan ingen svära sig fri från ansvaret och därför är det dags att redan nu ta reda på vilka riskerna är och hur det påverkar människorna i ett globalt perspektiv. Har inte också kyrkan ett ansvar att ta reda på hur ekonomin fungerar? Vi har ju börjat inse att klimatpolitiken är en etisk fråga som vi har ett ansvar för. Vi delar ju också roulettvinsterna så länge hjulet snurrar och borde då veta hur stora riskerna är. Det finns alternativa organisationer för ekonomi, ”den enda vägens politik” är en lögn. Varför inte tillsätta en teologisk kommission som granskar alternativen för en ”befrielseekonomi” som tar hänsyn både till klimatet och de fattigas behov. En hållbar ekonomi för ett hållbart samhälle.

Kommentarsfältet är stängt.