I helgen firar vi Allhelgonahelg. Några av oss ska tända ljus på gravar, några av oss på andra sätt minnas våra döda. Vi manar i gudstjänsterna fram minnen av helgon som förverkligat det vi alla inser är gott men inte förmår förverkliga, människor som lever i kyrkornas stora gemensamma minne. Vid gravarna, i tankarna, i minnesgudstjänsterna, manar vi fram minnen av människor som med sina brister var omistliga för oss men som vi måste leva utan, människor som lever i våra minnen och kanske för en tid också i sina större sammanhangs minnen. I helgen ser vi bakåt mot det vi vet har varit och framåt mot det vi hoppas ska vara. I kyrkorna får vi hänge oss åt bilder av Himmelen. Detta är alltsammans riktigt och viktigt. Så låt oss fira Allhelgonahelg.
När jag skrivit detta känner jag att något skaver. Gud blir ju främst den som möter vår längtan efter att detta livet inte ska vara det enda. Det är rätt men vanskligt. Det uppstår ju då en risk att Gud reduceras till den som möter oss vid gränsen med tröst och trygghet, vilket är gott men ofullständigt. Även om vi minns helgon som levt för att i denna värld göra Gud trolig och kärleken verklig, så är det helgon vi minns. De särskilda människorna, sådana som får åtminstone mig att tänka att sådan blir jag aldrig.
Gud blir undantagsmänniskornas Gud eller främst förknippad med tröst inför döden, en Gud för de döda. Den värld vi lever i behöver en Gud för oss vanliga människor, som får oss att leva för de levande i ett ärligt försök till ansvarstagande, till att skapa kärlek och rättvisa även om våra försök aldrig leder till fullkomlighet.
Därför är söndagens evangelietext viktig, Lukasevangeliet 20:37-38. Där låter evangelisten Jesus ge ett argument för att de döda uppstår, nämligen att Gud har kallats ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”. På detta följer påståendet ”Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande, ty för Gud är alla levande.” Som jag förstår argumentet förutsätter det att att döda inte har en Gud och att därför Abraham, Isak och Jakob lever. Det är inte så övertygande för mig.
Visst kan vi tala om att Gud var Gud för någon i det förflutna utan att förneka att denna människa är död. Men med den frihet jag har som läsare att skapa mening i texter läser jag början av utsagan som ett viktigt korrektiv mot Allhelgonahelgens risker. Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande. Gud möter oss i denna värld, i detta liv, och kallar oss att leva vuxna och ansvarstagande för det gemensamma livets skull här och nu, med Gud i världen.
Samtidigt når mig också tröst genom denna evangelietext: för Gud är alla levande. Inför Gud försvinner alla våra uppdelningar, till och med den mellan levande och döda. Jag vet ju inte vad som ska ske med mig, med dem jag ännu har kvar och med dem jag förlorat. Mitt hopp är att för Gud är alla levande. I det hoppet kan jag hänge mig åt Allhelgonahelgen och sedan återvända till min vardag, för att med de levandes Gud leva för oss ännu levande.
