Bonhoeffers tankar om kyrkans polyfoni ligger i skarp konflikt med Ukips program. Inom de nationalistiska kretsarna är snarast enhetlighet idealet. Det är ett omöjligt ideal, eftersom människor i alla lägen står för en mångfald, skriver Martin Lind.
Igår besökte jag Bonhoefferkyrkan i London.
Under knappa två år var antinazisten Dietrich Bonhoeffer i London, 1933-1935. Bonhoeffer var tysk teolog och präst. Han hade stora svårigheter att stå ut med nazismen. När Hitler fick makten 30 januari 1933 eskalerade hans antinazism. Han talade kritiskt i radio om det nya ledarskapet, han skrev om kyrkans förpliktelse att visa solidaritet med det judiska folket. Inte därför att judarna var släkt med Jesus utan därför att de var människor.
När han slutligen föreslog en landsomfattande begravningsstrejk bland kyrkans präster så länge Hitler hade makten utbröt snarast ett löjets skimmer över honom. Man uppfattade honom som en verklighetsfrämmande akademiker. Han förstod inte vad som var möjligt och måste göras.
I den situationen ”flydde” han till London som en av tyska kyrkans präster för tyskar i utlandet.
Igår besökte jag Bonhoefferkyrkan i Sydenham i London. Det var där han tjänstgjorde under två år. Sedan blev han ombedd att återvända till Tyskland för att leda ett av de antinazistiska prästseminarierna, som uppstått i kritik mot nazifieringen av all universitetsutbildning.
Kyrkan där Bonhoeffer tjänstgjorde bombades på 1940-talet av Luftwaffe. Det som var kvar revs efter kriget. Kyrkan idag på samma plats är byggd 1959 med omisskännlig femtiotalskaraktär. Det är dessutom en kyrka med reformert tradition utan utsmyckning. I mina ögon ganska kallt utan blommor, ljus, krucifix eller altardukar.
Varje år ordnas en Bonhoeffer dag i Bonhoeffer-kyrkan. Senast deltog 80-100 personer. Nästa år kommer man att särskilt ta upp Bonhoeffers musikaliska intresse.
Under de två år som Bonhoeffer vistades i fängelse innan han avrättades, 1943-1945, skrev han brev och anteckningar som utgetts efter kriget under rubriken Motstånd och underkastelse (senaste upplaga på svenska 2006). I dessa brev finns många reflektioner kring musik.
Han ser den kristna kyrkan som polyfon. De många rösterna är nödvändiga. Men det finns i mycket musik en cantus firmus (en fast sång, en melodi) som kontrasteras mot ett flöde av kontrapunktik, av musikaliska slingor med anknytning till den fasta sången men också med oändliga utvikningar.
Så kan människans liv ses, menar Bonhoeffer. Guds kärlek ligger som en fast sång medan människans hela flödande kärleksliv ständigt relateras till den fasta sången.
Sedan januari i år arbetar jag som deltidsbiskop i den lutherska kyrkan i England (Lutheran Church in Great Britain). Det är en liten immigrantkyrka med medlemmar som flytt från hemlandet vid krig och oroligheter. De har kommit till exempel från Tanzania, Hong-Kong, Polen, delvis även baltstaterna. De har bildat en fattig kyrka som har valt mig till deras biskop under några år.
Nu sitter jag därför ofta i London och arbetar. Men kyrkan finns i små församlingar över hela landet, bland annat i Birmingham, Leeds, Manchester, Bradford, Liverpool förutom fyra församlingar i London.
I engelska tidningar våndas åtskilliga skribenter över Ukips framgångar. Ukip (United Kingdom Independence Party) är Sverigedemokraternas motsvarighet. Ukip är djupt kritiska till invandring av icke-europeer och vill värna den ursprungliga engelska kulturen. För närvarande har de 48 000 medlemmar (sept 2014, enligt The Guardian 14/10). Men vid senaste EU-val tog de 24 av Storbritanniens 73 platser och blev därför största brittiska parti i det europeiska parlamentet.
Bonhoeffers tankar om kyrkans polyfoni ligger i skarp konflikt med Ukips program. Inom de nationalistiska kretsarna är snarast enhetlighet idealet. Det är ett omöjligt ideal, eftersom människor i alla lägen står för en mångfald. Men Ukip vill begränsa mångfalden till en nationell enfald. Det är illavarslande och i grund människofientligt. Men orsaken lär vara en gryende irritation över bristande integration.
Integrationen må vara bristfällig i Sverige, i Storbritannien är den usel. Det är uppenbart för vem som helst. Det behöver inte betyda att alla katter ska bli grå. En integration värd namnet måste ge respekt åt människor med olika bakgrund men också pedagogiskt bidra till att mångfalden kan bli förstådd och accepterad. Det är detta senare perspektiv som saknas i alltför hög utsträckning.
Om vi kunde lära oss att uppskatta andra.
