Hotet mot demokratin kommer inte från larmande revolutionärer och stormtrupper utan från väldresserade tjänstemän som, i vällovlig omsorg om ekonomin, vill beskära politikernas handlingsfrihet med så kallad ”normpolitik”.

Normpolitik innebär att inflationen inte får vara högre än-, budgetunderskottet inte större än -, statsskulden inte mer än -, utgiftstaket får inte spräckas. Riksbanken ska vara självständig och inte lyda politikerna. De politiker som frivilligt tar på sig tvångströjan lovordas som ansvarstagande.

Tvångströjan har ”hängt över” den svenska valrörelsen som en lösning på den ekonomiska krisen i Europa. Detta trots att vi vet att normpolitiken varit en av orsakerna till den europeiska krisen med stigande arbetslöshet och ett utanförskap som ingen kan skydda sig mot. Samtidigt som normpolitiken begränsat politikernas makt har avregleringen släppt marknaden fri så att tidigare oanade finansbubblor har skapats. Medan pengar saknas för att investera i statliga jämlikhetsprojekt och infrastruktur snurrar allt större summor runt i de finansiella systemen och skuldsättningen i världen blir allt högre, från 70 till 100 biljoner sedan 2007, enligt BIS (Bank of International Settlements).

Pengarna kommer från de självständiga centralbankerna som genom så kallade ”kvantitativa lättnader” pumpar in nyskapade pengar i ekonomin. Men pengarna investeras inte i den produktiva ekonomin med nya investeringar, konsumtion och ökad sysselsättning som följd. Istället stannar de i den finansiella sektorn och skapar bubblor av allt från den amerikanska börsen, fastigheter i Kina till svenska bostadsrätter. Skulduppbyggnaden har inte hejdats med politikernas tvångströja, den har bara flyttats från politikernas bord till den finansiella marknaden. Därmed är det bäddat för en ny kris i den globala ekonomin som kommer att drabba de redan tidigare skuldsatta staterna värst.

Det höjs många varnande röster för en ny kris i den globala ekonomin. Några exempel: Albert Edwards, toppanalytiker vid investmentbanken Société Générale, spår ekonomisk katastrof: Den japanska yenen kommer att falla fritt, Kinas bräckliga ekonomi faller över kanten, en våg av vinstkrossande deflation sköljer över USA och Europa och detta leder till panik bland investerarna. Indiens centralbankschef Raghuram Rajan varnade också nyligen för riskerna av en krasch innan världen har hunnit reparerat skadorna efter den föregående. Raghuram är känd för att 2005 ha varnat för en då kommande kris i ekonomin.

Redan nu visar den reala ekonomin upp sprickor: Argentina ställer in sina betalningar, därmed är landet i praktiken statsbankrutt. Återhämtningen i Europa som skulle markera slutet på eurokrisen har gått i stå. Tyskland backar, Italien sitter fast i recessionsträsket och Frankrike skrotar årets budgetmål. Sir Jon Cunliffe, vice ordförande vid Bank of England, är en av dem som hissar röd flagg för de brittiska hushållens höga skuldsättning. Där ligger fastighetspriserna på de högsta nivåerna sedan finanskraschen. Exemplen på krisvarningar och sprickor i världens ekonomi är många men ingen verkar ha makt att ta dem på allvar.

Politikernas oförmåga att bryta maktlösheten, genom att ta tillbaka handlingsfriheten och kontrollen över den finansiella marknaden, skapar grogrund för främlingsfientliga och nationalistiska krafter. Utebliven välfärd och stora klassmotsättningar är grogrund för nationalistisk populism. Medan Västeuropa bekymrar sig för eurokrisens härjningar i Grekland vill man inte se hur fascismens förutsättningar redan finns på plats i Ungern, Albanien, Rumänien, Bulgarien och alla de stater som bildats av forna Jugoslavien.

I Ungern har en begåvad, karismatisk ledare, Victor Orban, exploaterat vanmakten. Hans nationalistiska retorik bärs upp av angrepp på EU och byråkratin i Bryssel, Internationella valutafonden, utländska investerare och banker. Han trummar ut ett budskap av sårad nationell stolthet och pompös ungersk självöverskattning och fick i sista valet varannan ungrare att välja honom. Det är inte svårt att höra samma dialekt i den nationalistiska retoriken hos de främlingsfientliga partier som vänder sig till väljare som känner sig sårade och åsidosatta i den europeiska miljön. Hotet mot demokratin kommer på samma sätt som på trettitalet insmygande i parlamentens lagstiftning.