Så kom Löfvén stora dag då han klev fram ur skuggorna och presenterade en ung och entusiastisk regering. Överraskningarna var så många att också garvade kommentatorers utläggningar, med upprepade fraser om en svag regering, kändes nattståndna.

Rensa skrivborden och börja samarbeta!

Arne Carlsson

Så kom Löfvén stora dag då han klev fram ur skuggorna och presenterade en ung och entusiastisk regering. Överraskningarna var så många att också garvade kommentatorers utläggningar, med upprepade fraser om en svag regering, kändes nattståndna.

Även oppositionen, som inte hämtat sig från valnattens chockbesked, verkade bli tagen på sängen. Jan Björklund beslogs med lögner om tidigare blocköverskridande överenskommelser och Annie Löf höjde tonläget till falsett i förtrytelse över att regeringsbildaren hade avskaffat den sidoroll som en matglad landsbygdsminister spelat. De moderata ledarna och deras försäljningsretorik från näringslivets tankesmedjor hade redan tidigare tystnat. Kvar fanns en svag opposition vars enda styrka var hotet att rösta med det parti vars nazistiska rötter på nytt blivit synliga.

Regeringsförklaringen signalerar slutet på regeringsförhandlarnas intresse för de särskiljande detaljfrågorna och lägger nu ut kompassriktningen för en ny regeringspolitik. Ett nej till Natomedlemskap och erkännande av Palestina som stat ger en ny inriktning i det globala perspektivet. Det är välkomna besked om en utrikespolitik som behöver bli mer inriktad på medling, konfliktförebyggande och nedrustning än på militära insatser. Sverige behöver återfå en självständig, tydlig och konstruktiv röst för sina internationella fredsansträngningar och sitt försoningsarbete.

Det kräver ett slut på utrikespolitikens enmansshow och att det även städas på bistånds- och försvarsministrarnas arbetsbord. Biståndsministerns arbetsbord hör till de ”råddigaste”. Det kan delvis bero på den moderata ambitionen att urholka enprocentmålet sedan de övriga partierna i alliansen inte gått med på att slopa det helt.

För att räknas in under enprocentmålet för u-landsbistånd skall enligt OECDs definition pengar reserveras för ”ekonomisk utveckling och välfärd i utvecklingsländer”. Men i Anders Borgs budgetpost för u-landsbistånd debiterades också andra utgifter. En tiondel av det svenska biståndet gick till exempel till asylsökandes etablering under det första året i Sverige. 2010 belastades också biståndsposten med biståndsministerns och hennes stabs löner och över en miljard kronor räknades av för att stärka statsbudgeten.

Samtidigt har Sverige under alliansens styre halverat sina satsningar på olika former av skol- och utbildningsinsatser i utvecklingsländerna. Detta trots att 57 miljoner barn och 69 miljoner ungdomar saknar möjligheter till skolgång och FN:s milleniemål för utbildning sannolikt inte kommer att uppnås.

Istället har alliansen inom biståndsbudgetens ramar prioriterat ett ökat stöd till svenska företags vinstdrivande verksamhet. Detta har förskjutit de ursprungliga målen för biståndet lika effektivt som välfärdsföretagens krav på vinster har försämrat kvalitén i skola och omsorg. Stöd till de fattigaste har nedprioriterats till förmån för vinsterna i de aktiva företagen. Konsultfirman Indevelops utvärdering har visat att 40 procent av Sidas insatser inte når de fattigaste. Swed Watch, där både Svenska Kyrkan och Diakonia är medlemsorganisationer, har visat hur det internationella näringslivet fört ut kapital ur Afrika som är större än biståndet och är en direkt anledning till att bistånd behövs.

Sveriges internationella ansvar och månghundraåriga fred får inte fuskas bort. Näringslivets biståndsverksamheter måste regleras mer och skatteflykten från biståndsländerna måste förhindras. Fattigdomsbekämpning och internationellt samarbete för fred måste tillsammans med FN:s globala inflytande få ersätta den oreda som nu råder. Ett särskilt ansvar har vi också inom klimatområdet där Sverige numera hör till de tio sämsta länderna i fråga om begränsning av koldioxidutsläpp.

Kommentarsfältet är stängt.