Igår på söndag firades Mikaelidagen i Svenska kyrkan och i andra kyrkor som följer samma kyrkoår. Då läses Uppenbarelseboken 12:7-12 om ärkeängeln Mikael och hans armé av änglar som besegrar urtidsdraken, som kallas Djävul och Satan. Uppenbarelsebokens mytopoetiska språk med öppna, flertydiga symboler och bilder uppmanar oss att välja sida i kampen mellan Gott och Ont, Gud och Djävul. Detta språk talar till oss på djupare nivåer än vårt förnuft. Det når våra känslor för att få oss att dela denna dualistiska tolkning av världen och välja änglarnas sida.
Uppenbarelseboken uttrycker en tidig kristen grupps verklighetstolkning. Ondskan identifierades med det romerska Imperiet. Uppenbarelseboken har tolkats på många olika sätt genom historien. Dess onda gestalter har identifierats med olika härskare, institutioner, personer och skeenden. Kamp om dess tolkning har förts genom historien och förs i nuet. För många kristna idag är Uppenbarelseboken en främmande, skrämmande text. Samtidigt har berättelser om kampen mellan Gott och Ont kraft och dragningskraft än idag. Det skapas ju ständigt nya sådana berättelser – ni kan alla ge exempel. Den grundläggande frågan till dem alla måste vara den bibelforskaren Elisabeth Schüssler Fiorenza ställer till Uppenbarelseboken: Vad gör texten med oss om vi underkastar oss dess vision?
Denna söndag var en text ur Uppenbarelseboken centrum i många gudstjänster. De som ska predika måste välja om de går in i tolkningskampen. Även vi som inte ska predika kan beröras av berättelsen om Mikaels kamp mot draken och tolka den. Vi kan öppna oss för dess språk som vädjar till oss att välja sida i en kamp mellan Gott och Ont. Vad gör det i så fall med oss?
Jag tror därför att vi måste gå in i tolkningskampen. Själv landar jag i ambivalens. En text som inbjuder oss att ställa oss på änglarnas sida i kampen mot draken, skapar ju en värld där de Andra, de som inte tror som vi och är som vi, avhumaniseras. De står på drakarnas sida och kan dödas eller i mer normala sammanhang avfärdas. Samtidigt vet jag att Uppenbarelsebokens visioner givit kraft till människor i kamp som måste föras. I Tredje Riket kunde de läsas som svar på frågan vem som har den yttersta makten: Gud, inte Führern. I apartheidtidens Sydafrika tolkades dess visioner som visioner av hur rättvisan segrar. Uppenbarelseboken har alltså givit styrka till människor som kämpat mot politiska system som bygger på avhumanisering.
Men i Sverige i oktober 2014 kan jag inte komma undan ambivalensen. Vi kan hämta kraft genom att för en stund vara med i kampen mot draken. Jag tror vi behöver det ibland. Men vi får inte stanna där. Kanske är Mikaelidagens mening i oktober 2014 att påminna oss om risker med den verklighetstolkning Uppenbarelseboken erbjuder oss.
När vi ser riskerna med att se oss själva som änglar och andra som drakar väljer vi hellre demokratins glanslösa förhandlande, diskuterande, kompromissande och beslutsfattande av människor som inte räds konflikter, men låter dem vara jordiska, inte mytiska. Och som därigenom kan skapa ett samhälle som är så pass fungerande att politiska rörelser som bygger på enkla vi- och dom-tänkanden, på avhumanisering av den Andre, inte har attraktionskraft.