Att känna sig behövd är viktigt för de flesta. Att möta andras behov bygger gemenskap. Vi borde som kyrka bejaka och välkomna frivilliga insatser, skriver Emilia Lindstrand.

Frivillig, ideell, volontär. Kärt barn har många namn. Innebörden är dock densamma: människor som ger av sin tid, sitt engagemang och sin kunskap för någon annans skull. Och utan ersättning.

Att känna sig behövd, välkommen och tillvaratagen är viktigt för de allra flesta. I Svenska kyrkan har vi en kultur av att professionalisera uppgifter och har ibland svårt att släppa in frivilliga krafter på personalens arena. Visst kan du koka kaffe, men de ”riktiga” uppgifterna sköter anställda. Varför? Om affischeringen kan skötas av en promenerande frivillig, istället för vaktmästare så är det ju alldeles strålande. Det händer att vi får för oss att verksamheten är till för organisationen och inte tvärt om, att man anställer bort behovet av frivilliga och att man plötsligt bara har ”hitte-på-uppgifter” över till ideella. Det finns inget som egentligen måste göras, men om du nu så gärna vill hjälpa till så kan du sätta på kaffet.

Den senaste veckan har jag kastat mig in i diverse ideella uppdrag: köksassistent, körmedlem, gudstjäntsvärd, härbärgesvolontär och affischskapare. Jag bakade dessutom till syföreningen. En intensiv och fantastiskt rolig vecka har det varit. Om inte någon bett mig om hjälp, ställt frågan eller erbjudit en möjlighet så hade det inte blivit av. På organisationen Hela människan fick jag ett fantastiskt bemötande som ny volontär: en kort introduktionsträff med budskapet ”när du kan och vill har vi jobb som behöver göras”.

Dygnet runt, året runt finns möjligheter att göra en insats. Allt från besöksverksamhet, härbärge, flytthjälp, godmanskap, tillagning av lunch och en massa annat. När jag sa att jag var kommunikatör, frågade de genast om jag som frivillig kunde hjälpa till med hemsidan. Det var väldigt tydligt att jag som volontär inte behöver fösas in i några förbestämda boxar av tider och uppgifter. Öppet, flexibelt.

Vad får man då som volontär, om inte pengar? I en perfekt värld: introduktion, en tydlig och tidsmässigt avgränsad uppgift, handledning och feedback. Kanske till och med någon liten fortbildning eller kurs. Det vore fantastiskt.

Som kyrka skulle vi vinna mycket på en större öppenhet för vilka uppgifter som är möjliga för ideella att utföra. Om vi bara kan släppa lite på föreställningarna om vad som ska göras, hur det ska göras och vem som ska göra det.