Brita Westerman skriver om dagen före valet, om ovissheten och om medborgarskapet. Förebådande med gubbar som ska rösta på Åkesson, och en känsla av att bilden av det gemensamma kan spricka när som helst.

Tankar före valet, efter valet

Brita Westerman

Brita Westerman skriver om dagen före valet, om ovissheten och om medborgarskapet. Förebådande med gubbar som ska rösta på Åkesson, och en känsla av att bilden av det gemensamma kan spricka när som helst.

När du läser detta är det dagen efter valet. Men i skrivande stund är det dagen före, och jag vet ännu inget resultat. När jag kom in på mitt jobb i ett kulturhus i går eftermiddag var det full av folk i entréhallen. Människor trängdes kring bordet med alla valsedlar och kuvert, i taket hängde gamla huvuddukar från Mora. Vid bibliotekets datorer satt några asylsökande, i konsthallen förberedde en konstnär sin utställning med samtidskonst.

Själv kom jag rakt in från en naturgeografisk exkursion, med stövlar på. Genom en fortbildningsdag för personalen hade vi gått längst rullstensåsar, pratat meteoriter, sett fossil tränga fram ur berggrunden och luktat på råolja i ett nedlagt kalkstensbrott.

Det var ett skönt avslut på några intensiva veckor, då jag stått i bibliotekets informationsdisk och tagit emot förtidsröster. Köerna har stundtals ringlat långa och ibland har det muttrats över vilket ålderdomligt röstningssystem vi har i Sverige. 3 små kuvert som ska stoppas i ett annat kuvert. Varför kan man inte rösta via datorn?

Ibland kom det in någon gubbe från en närliggande by som demonstrativt slängde upp röstkortet på disken och sa ”Nu ska jag rösta på Åkesson”. Vi i personalen var ombedda att förbli neutrala, så vi sa inget. I övrigt var det nästan ingen som pratade politik i entréhallen. De pratade om en massa annat som jag till slut inte uppfattade ett ord utav. Men det var ändå tydligt att många besökare var nöjda med att ha gjort sin medborgerliga plikt när de röstat.

Gårdagens korta besök i kulturhusets entréhall gav en någorlunda ordnad bild av livet i ett litet samhälle i denna del av landet. Turistsäsongen är över, folk verkar nöjda och röstar plikttroget, det hänger kulturarv från taket, de asylsökande köar tillsammans med alla andra till lånedatorerna. Vi har precis varit ute och tittat på naturresurser och samtidigt fått en fläkt av både urtid och istid. Nya uttryck av samtida konst håller på att byggas upp i rummet intill.

Det var en ögonblicksbild som dröjer sig kvar på näthinnan. Livet var ordnat, men samtidigt dynamiskt. Historien, nutiden och framtidens utmaningar var ett och samma. Det är en bild som inte är verklig och som kan gå sönder när som helst. Jag undrar om det kommer att hända när jag vet hur det gick i valet.

Kommentarsfältet är stängt.