Att ifrågasätta också det som inte funkar i demokratin har blivit ett helgerån. Därför har valet allt mer kommit att bli ett kval, skriver Jonathan Wiksten. 

Indignationen som möter mig är kompakt. När jag erkänner att jag egentligen är en soffliggare som helst av allt vill stoppa huvudet i sanden när jippot vi kallar ett val drar igång vart fjärde år. Min röst är en konkret påverkan, konkret har jag en knapp sjumiljontedel av makten över svensk politik (1 / 7 328 202 enligt valmyndigheten).

En anledning till att jag känner så är att jag inte tror på en konkret förändring. Inte den typen av förändring som många människor skulle behöva. Vid ett panelsamtal som jag var med i sade en av deltagarna att det framgick tydligt vad jag var emot, men hen undrade vad jag var för. Även om jag hade något slags svar så behövde jag ändå fundera vidare på den frågan.

Det jag vill se är ett samhälle som funkar för alla, inte bara för en privilligierad elit i väst. Ett grundkrav för vad som behöver gälla i en demokrati är att alla som påverkas av ett demokratiskt fattat beslut ska ha haft möjlighet att påverka det beslutet. Men enligt det kriteriet kan vi inte låsa in oss i våra nationalstater och stoppa huvudet i sanden när IS hotar att ödelägga mellanöstern, amerikanska fracking-entreprenörer hotar ödelägga mellanvästern och Kiribati hotar att sjunka ner i havet.

Min religiösa övertygelse är att det som händer min granne i lägenheten bredvid angår mig lika mycket som vad som händer personen som tillverkat min mobiltelefon under slavliknande omständigheter, lika mycket som ursprungsbefolkningar som trängs undan från sitt land för att jag ska kunna köra bil för 15kr/liter. För att vinna ett nationellt val måste partierna utgå ifrån och förstärka myten om den egna nationalstatens förträfflighet. När vi påverkas direkt av vad makthavare i andra länder beslutar, och när svenska makthavares beslut avgör andra människors möjlighet till trygghet och hälsa, då blir nationsgränser mer ett appartheidsystem än en förutsättning för autonomi och frigörelse.

Om du går och röstar så skulle jag vilja fråga dig hur det egentligen känns. Känns det som att du påverkar någonting när du lägger din röstsedel i de där bjärta plywoodlådorna? Känner du dig bemäktigad?

En av de mest provocerande saker Jesus säger oss idag måste vara budskapet om att inte oroa sig. Blommorna och fåglarna sår inte och samlar inte på hög, men Gud tar hand om dem. Går det att tro på det budskapet när människor svälter till och med i det rika landet Sverige? De flesta verkar inte göra det. Istället har vi slutat ifrågasätta premisserna för hur samhället är organiserat. Fast övertygade om att den marknadsliberala, representativa demokratin är det bästa, nej det enda alternativet. Har vi verkligen testat några alternativ? Mutualism, deltagande ekonomi, demokratisk socialism, anarki?

”Människan kan inte upptäcka nya oceaner om hon inte har modet att släppa strandkanten ur sikte” skrev författaren André Gide.

Bolsjevikernas diktaturer under 1900-talet har blivit den universella ursäkten för att slippa undan svåra frågor om vilka alternativ som finns. Mitt problem är att jag inte tycker att det alternativ vi har valt fungerar det heller. När jag går och röstar den 14 september kommer jag att rösta på ett parti vars politik jag inte tror på. Jag kommer att rösta med dåligt samvete, men jag kommer att gå och rösta. Inte för demokratins skull, utan för medborgarnas skull. Demokratin har blivit en helig ko, och att ifrågasätta demokratin ens på grund av dess auktoritära, repressiva drag, har blivit ett helgerån.

Ibland önskar jag att jag som Mohammed kunde gå in i avgudatemplet och slå sönder avgudastatyerna, men även om jag kunde så skulle det bara innebära att jag tar mig makten över andras liv, precis det som jag kritiserar liberaler, socialister och konservativa för att göra.

Mest av allt kommer jag att rösta för att jag inte vill se fyra år till av samma samhällsutveckling. Mot fler osäkra anställningar, utförsäljningar, utförsäkringar. Mot mer segregation. En sosse-regering kommer inte att vända den utvecklingen, men det borgerliga alternativet är så mycket sämre.

När jag bara har en sjumiljontedel av inflytandet har jag bara en sjumiljontedel av ansvaret för de stollerier regering och riksdag hittar på med hjälp av min röst. Den lilla uppgivna del av mig som utgör mitt dåliga samvete är väldigt glad för att jag har så himla lite att säga till om i vår stolta demokrati.