Nyligen publicerade Torbjörn Aronsson en debattartikel i Kyrkans tidning där han hävdar att det är viktigt att Svenska kyrkans arbete mot rasism och främlingsfientlighet inte stannar vid manifestationer utan går djupare. Som jag förstod honom underströk han att kyrkan måste våga tala om den strukturella ojämlikhet, de för många allt svårare sociala och ekonomiska villkor, som vi har skäl att anta är en orsak till att populistiska och främlingsfientliga partier växer i Europa. I detta håller jag med honom.
Samtidigt behövs manifestationerna. När Svenskarnas parti gör sina manifestationer måste vi andra få göra våra. Att vara kyrka är att bära ansvar för symboler, symbolhandlingar, manifestationer av värden så som andra bär ansvar för annat: utbildning, kollektivtrafik, socialförsäkringar eller något annat vi behöver. Men visst måste kyrkorna också söka kunskap om skälen till att de högerextrema vinner anhängare. Kyrkorna måste med sina förutsättningar verka för ett jämlikt och demokratiskt samhälle som ger människor arbete, tilltro, framtidshopp och därmed undanröjer orsaker till extremisternas framgångar. Allt har sin tid: klockringning har sin, vardagligt samhällsbygge samt politiskt påverkansarbete har sin.
Frågorna om vad kyrkorna kan och bör göra är viktig. Men en annan aspekt än den institutionella är också viktig, inte minst när manifestationen är över. Att leva som kristen är att vara delaktig i det ständigt pågående samhällsarbetet, i arbetet för medmänniskan och det gemensamma, där vi kan och på det sätt vi förmår. Att ta politiska och fackliga uppdrag inte för att föra en kristen politik utan för att politik är ett sätt att arbeta för det gemensamma, både när vi måste manifestera och när kyrkklockorna tystnat. Här träder vi inte fram som Kyrkan eller som kristna utan vi deltar som enskilda tillsammans med andra, utifrån kunskaper som är tillgängliga för alla. Men denna anonymitet, detta delande av det gemensamt mänskliga och detta fokus på medmänniskan mer än på kyrkan – det är också ett kristet liv.
Jag delar Ann-Cathrin Jarls längtan efter ”politisk ekumenik”, samling kring kärnvärden, i en ledare i Dagens Seglora nyligen. När jag skriver om vikten av att vi deltar i det gemensamma måste det då präglas av de kärnvärden som Jarl skriver om. Samtidigt tror jag att vi kristna också måste våga gå in i arbete där vi som delar kärnvärden inte räds konflikter och kompromisser när orden ska bli handling. Ibland kommer vi som står enade när klockorna ringer fara tvingas inse, att vi är inte eniga. Men vi fortsätter ändå arbeta, på demokratins villkor av omröstningar, förhandlingar och argumentation, för det gemensamma.
Så nästa manifestation är att vi går och röstar, som andra. Att vi därmed också när inte klockorna ringer tar ställning för demokratin. Att vi lägger vår röst på dem vi tror kan möta möta de sociala och ekonomiska utmaningar som måste mötas för att inte de odemokratiska krafterna ska framstå som en lösning.
