”Politikerna har det yttersta ansvaret för att samhället inte blir en maskin som mal och krossar” skriver Therese Eriksson, SvD, i en djup och finstämd artikel om Birgitta Trotzig. Hennes artikel aktualiserar Birgitta Trotzigs allvarliga och djupa gudsbild. En gudsbild som hindrar oss från att rycka på axlarna inför lidande och totalitära ideologiers framgångar. En protest mot likgiltigheten så som den gestaltas i Trotzigs bok ”Sjukdomen”. Likgiltighet är i ”Sjukdomen” en utplåning, ”den är den vita sot som drar livet ur enskilda individer och hela samhällen. Det bortvända ansiktet, den amputerade känslan.”

Birgitta Trotzigs kristendomstolkning är ingen lättköpt varumärkestro där Gud och Jesus utgör klichéartade identitetsmarkörer. Man skulle önska att SvD:s ledarsida läste kultursidan och lät Birgitta Trotzigs skarpsynta samhällskritik tränga in i ledarsidans religionsförståelse. Då skulle Gud och politik inte behöva vara varandras motsatser som i Maria Ludvigsons ledare ”Politik före Gud i biskopsbrev”.

Om kyrkans kritiker söker efter bekräftelse på höger- eller vänsterpolitik i kyrkans budskap blir deras kritik lika fåfäng som lerduveskytte, en jakt på attrapper. Kyrkan är inte en kanal för färdigformulerade lösningar som ska basuneras ut. Snarare än att leverera stöd för ena eller andra maktpolitiska blocket refererar kyrkan till en Gud vars makt och rättvisa aldrig låter sig inskränkas till rådande mänskliga ordningar. Snarare än att tillhandahålla teologisk sanktion åt den rådande ordningen pekar teologin ut bristerna i denna ordning och indikerar därmed att den rådande ordningen kunde vara annorlunda. I denna mening ska kyrkan vara profetisk. Inte minst i en valrörelse.

Kyrkans profetiska roll i en valrörelse är politisk. När väljarna upplever sig allt mer alienerade, och kritiken mot den rådande samhällsutvecklingen skyms av valstrategernas strävan att vinna röster, är kyrkans roll inte att vara opartisk eller att låta likgiltighetens ”vita sot” bryta ned viljan till motstånd. Vårt profetiska uppdrag är inte heller att förutsäga en redan bestämd framtid.

Att vara en profetisk kyrka innebär att uppvigla människor till motstånd mot förtryckande strukturer och livsformer som bryter ned biosfären. Att vara en profetisk kyrka innebär att välja Guds väg i nuet och därmed påverka och förändra en till synes ödesbestämd framtid. Biskoparnas gemensamma skrift, ”Ett biskopsbrev om klimatet”, som Maria Ludvigsson kritiserade, är en sådan profetisk handling i linje med kyrkans viktigaste uppdrag. Den uppmanar till omvändelse och en förändrad livsföring där klimathotet och den pågående förstörelsen av biosfären kan hejdas.

I Biskopsbrevet hänvisas till historiska erfarenheter av omställningar och förändringsarbete. Dessa referenser genomsyras av historiska erfarenheter som genljuder av judiskt och kristet tänkande om skapelsen som Guds och människans gemensamma verk.

Människan som ”skapad medskapare” innebär en radikalisering av förvaltarskapstanken som utan tvekan ger oss ett ansvar för pågående klimatförändringar. Det ger inget utrymme för fortsatt exploatering av naturen i utbyte mot framtida utopier. Inte heller ger det stöd åt drömmen om en stark ledare som med tidlös auktoritet ska förändra allt. Människan som ”skapad medskapare” ger inte utrymme för någon självpåtagen roll för ett imperium att förverkliga. Den profetiska gudsförståelsen är intimt förknippad med idén om en ovillkorlig rättvisa och utgör grogrunden för föreställningen att historien rymmer ett förlösande skeende som människan själv är involverad i.

Rättvisan låter sig inte bestämmas som en färdigformulerad struktur eller en regulativ idé. Rättvisan är en pågående process som aldrig blir färdig, den måste ständigt omformuleras. Därför måste kyrkans förkunnelse stå fri i förhållande till makten och gestaltas i ett profetiskt inspirerat motstånd mot världslig maktfullkomlighet, ett motstånd som är grundat i Guds krav på sanning och rättvisa. Gud är större än vår rätt och blir synlig i den gränsöverskridande förändringen. Ett perspektiv som håller likgiltigheten borta och uppmanar till handling.